Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Homeros. Av Carl R. af Ugglas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CARL R. AF UGGLAS
tordönet mullrar i Tempedalen, »gör du
spe av min ålderdom? Välfägnad och
vänskap har jag unnat dig, och med
hån lönar du mig därför! För din
ungdoms skull tillgav jag dig, att du brast
i den vördnad, som själva Hellas’
mäktigaste gärna betygat mig, men av dina
ord förstår jag nu, att det icke var av
ovetenhet och oförstånd du talat, utan
för högmods och begabbelses skull, och
begabbelse har Homeros aldrig nödgats
lida intill denna av gudarna förbannade
dag!»
Ett ögonblick satt den unge
rapsoden stum och betraktade den rasande.
Så brast han i skratt — ett långt
muntert överdådigt skratt, som ekade så
gällt och skallande, att sparvarna på
takåsen plötsligt skrämda lyfte och
fladdrade upp i luften.
»Homeros!» log han. »Homeros! I
sanning, grant märker jag nu faran av
att länge sitta allena i människoarma
bygder. Homeros! I Aten såg jag en
gång vid panatenäerna, hur en sångare,
som stulit en strof ur en melos av
Bakhylides, fick munnen tillstoppad av
ruttna fikon. Du, gubbe, du torde icke
kommit undan för ringare pris än en
korg av de atenska kvinnornas skämda
ankägg. — Farväl, Homeros, och tack
för gästvänskap!»
Så sägande svängde han över
skuldran lyrans bärrem, makade ränseln till
rätta och återtog sin vandring på vägen
ned mot dalen.
Ännu log han -— hans skratt klang
som ett spel av glasklockor där
nedifrån, lyckligt, ljust, segervisst av
ungdom.
Men plötsligt tystnade det — rösten
där nere började sjunga, med en hög,
tunn, sjunkande och stigande ton, halvt
tal, halvt sång, som rapsoderna pläga,
då de föredraga ett epos. Starka voro
de unga lungorna i det breda bröstet,
långt genom den stilla kvällen ljöd det,
och skogsduvornas enformiga kutter blev
plötsligt förstummat, som lyssnade vart
levande liv i den stora skogen, ja vart
träd och vart blad på de uråldriga
järnekarnas sammanknutna grenar.
Sången var det om de lyckliga
flickornas lekar på den gula strandsanden
av Faiakernas vänliga ö, som han sjöng,
som steg och sjönk och steg igen och
fladdrade ut och susade bort och vände
åter och sjöng igen.
Med knutna händer, med de tomma,
blinda ögonen vända dit bort, varifrån
rösten hördes, i förbittrad vrede
alltjämt, stod Homeros framför stenbänken
vid sitt hus, lyssnande efter sången,
hans egen odödliga sång, vars mästare
de otacksamma och glömska förgätit,
som de mottagit som en oförtjänt skänk,
men vars givare de förnekade.
Men sången där nere blev vid ■—
man hörde ej längre orden, knappt ens
tonerna längre — bara rytmen, som
steg och föll, bara själva klangen och
bruset, som ekot tog fatt och gav igen
och kastade från sluttning till sluttning,
liksom i samma skämtsamma och
lyckliga lek som den, vari de faiakiska
flickorna läto sitt bollspel flyga i bågiga
kast från den ena till den andra — tills
de dogo hän, också de, blevo borta i
kvällen och tystnaden åter tog vid.
Men då var det som hade själva
denna tystnad med ens fått röst — som
började den själv att klinga och brusa,
som hade detta flyende eko plötsligt
hejdat sig i sitt lopp och vändt om och
stannat på den högsta av
klippspetsarna på andra sidan dalen och börjat
jubla och drilla och sjunga på nytt i
samma höga och stråldruckna rytmer.
Det var som steg ur själva marken
denna klang och detta brus, som nyss
dött hän över den bortdragne sångarens
väg, som strömmade de ur jorden och
424
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
