Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Homeros. Av Carl R. af Ugglas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CARL R. AF UGGLAS
och landen däromkring prisade honom
därför som den ypperste och
fullkomligaste.
Dock, sällsamt var det mig att skåda,
hur det var som skulle allt detta bereda
honom blott ringa lycka. Ung var .han
ännu, men sällan log han, och då jag
sjöng mina sånger för honom, voro hans
blickar fjärran och hans ansikte
förunderligt att åse.
Ja, förunderligt var det mig att åse,
ty själv var jag ung som han, och livet
var mig en fröjd, och högt gladde jag
mig åt det pris, som furstar och
ädlingar ägnade min dikt, åt ryktet av
mitt namn, som lopp vida om bland
folk och folkslag, och åt alla sköna
kvinnors gunst och leenden, som mötte
mig, vart min väg ledde, för den ädla
skönhetens i min sång skull. I sanning,
sade jag till mig själv, intet är så
lycksaligt som att vara gudarnas vän och
den, de skänkt sina håvor. Se Apollon
har rört vid min tinning, och en
månskensnatt om våren, då jag slumrat i
gräset under de blommande
mandelträdens grenar, hava de lekfulla
kanterna kysst strängarna av min lyra, att
de allt sedan dess klinga av ett
oför-vanskligt välljud! Glad, eldig, utan
fruktan lever jag mitt liv, ty jag vet
att den, som är gudarnas vän och
undfått de himmelskas saliga kyss, för
honom är icke allt det, för vars skull
människorna lida skräck och vånda,
förgängelse, död, glömska, aska, fallna
stjärnor, men evighet, oförgängligt namn,
odödlig ära. Likväl — är icke också
konungen av Egypten gudarnas vän,
och varför njuter han icke samma lycka
som den jag njuter? — Dock, då jag
frågade honom därom, log han blott
gåtfullt och svarade mig icke.
Men när jag setat vintern över vid
konungens hov och redan fartyget, som
skulle föra mig bort, låg väntande i
hamnen, trädde jag inför honom och
sade: Konung, uppbrottets timme är
nära, och med sorg skiljes jag ifrån dig
som en vän skiljes från en vän, han
icke vet om han skall återse. Med
kostbarheter och klenoder har du begävat
mig i större tal, än jag kan föra, men
ännu något har jag att begära av dig.
Säg mig en välgångsönskan över min
långa färd och de dagar, som höra
framtiden till, ty mitt hjärta älskar dig, och
det tros, att en väns goda tanke är en
mäktig talisman, kostbarast av alla
kostbara ting!
Då log konungen på nytt sitt
hemlighetsfulla leende, och stum reste han
sig och förde mig vid handen till ett
avlägset gemak av sitt palats, till en
pelarhall, som vette ut åt den stora
staden och landet däromkring. Tempel,
rike mäns boningar, dammar och
blomstergårdar såg jag där, vägar vaktade
av vilande sfinxer, obelisker och
pyramider, fruktträdgårdar och springvatten,
allt i trygghet hägnat av ringmurens
väldiga torn, allt glänsande, yppigt,
mäktigt och lysande, ögons och sinnens
fröjd. De frodiga markerna rundt staden
såg jag, de feta åkrarna med sina fält
av spirande ris, korn, hirs och vallmo,
palmlunderna, landtmännens vita hyddor,
de grävda kanalerna, gravhusen i de
fjärran bergens sidor, flodstränderna,
längs vilka fartygen lågo tätt med de
spetsiga seglen hissade till färd och i
vilkas gula siam de röda vattenfåglarna
vadade på höga ben. Men bortom allt
detta låg öknen. Så vidt kunde man
skåda från denna plats, att man skönjde
dess röda sand som en oändlig, vilande
linje, oavslutad och tom som det stora
havets, med en het dunst däröver,
stigande som en rök framför synranden.
Och då jag stod i betraktande av
allt detta, trädde konungen av Egypten
fram till min sida. Med handen visade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
