Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN STOCKHOLMS TEATRAR
Av CARL G. LAURIN
f DEN RÖDE ANDRÉ av
^ ’ Mikael Lybeck visar den finske
författaren, hur den
Fouché-natur in petto han skildrat i
Dynastien Peterberg, också den spelad på
Intima teatern, utvecklar sig från krypande
furstetjänare till — vad heter det nu? Rödaste
röda — nihilist låter för beskedligt och
bolsjevik för konservativt.
Det var den andra Rasputin-pjäsen under
säsongen. Låt vara att sammanhanget
verkade litet löst, en viss lokalfärg hade
dock denna framställning av tve- eller
kanske tretydiga existenser. Liksom i den
förra pjäsen, Dynastien Peterberg, låg dock
också här bakom det hela något mystiskt
förteget, liksom då personer berätta en
historia med konstpauser och hummanden,
»ni förstår», och man är frestad att säga:
»Nej, jag förstår inte alls.» Här fanns
den langissanta »f. d. hovoperasångerskan
Lidia Vasiljevna Peterberg, änka efter
Andrés bror kommersrådet — Edith Erastoff»,
som den något långa utläggningen på
programmet heter. Då ridån går upp
befinner hon sig i horisontal ställning, som
damer i allmänhet för sed hava i
Ryssland. Hon är missnöjd med svåger André
och skjuter därför i sista akten, iklädd en
klädsam pälsmössa, den då som röd
revolutionär uppträdande kammartjänaren.
Denne befinner sig vid detta tillfälle hos Akim
(Rasputin). Den eljest så elegante herr
John Ekman har helt och hållet försvunnit
i en mängd av raggighet och skägg. Akim
bär på programmet titeln Undergörare.
Han är i högsta grad i behov av ett
»laus-oleum», men under tycks han verkligen
kunna göra, ty han skaffar fram stora
kvantiteter brännvin i det, då det gäller allting
annat än blod, alldeles torrlagda Ryssland.
Som Marfa, hans maka — en ej minst ur
entomologisk synpunkt ytterst obehaglig
position — hade fru Ellen Appelberg alldeles på
kornet fått fram det ryska draget.
Personlistan upptager många sorter: baronessan
von Hohenleistungen i svart, djupt urringad
dräkt — das lässt tief blicken — var
mystisk och lockande som sitt namn samt av
skön skapnad. Den sista på personlistan,
»En gäll röst», hade ingen skapnad alls.
Ibland frågar man sig, vart författaren
vill hän, och replikerna föreföllo vara mera
lagda för pennan än för tungan. Aftonens
vinst var att se herr Lars Hansson,
monarkens kammartjänare och f. d. barberare,
hård, kall, tunn och slipad som sin
rakkniv. Lidia, spelad av fru Erastoff,
föreföll mig så kapriciös, så indolent, så
lockande, så färdig till stora handlingar som
en ryska bör vara det. De lära ju vara
alldeles sig själva på scenen, har jag hort,
och i livet äro de alldeles sotn på teatern.
Edward Sheldons Signora Cavallini,
översättning från amerikanskan, har den
likheten med Gröna fracken, att hjältinnan
är en mycket känslig dam, som bryter hela
pjäsen igenom, både mot språket och sjätte
budet, och den dubbla olikheten med
Råttfällans hjältinna att hon ej vill förföra
den präst som hon älskar, under det att
grevinnan Elena Sulvi blev förförd av en
präst som hon icke älskade. Det är
dylika fall fransmännen bruka benämna
com-plications amoureuses.
Att i tre akter höra signora Margherita
Cavallini—fru Tora Teje i ansträngande
högt tonläge bryta på svenska som en
italienska gör en så trött, att man vore
färdig att ropa bästa, dock icke bastä,
som signoran gjorde det. Detta ord, som
varje Italiaresande lär sig redan i Génova,
icke Genöva, som signoran sade, kunde
hon i likhet med namnet på den ståtliga
och i mitt tycke icke tillräckligt
uppskattade staden vid Rivieran ej uttala riktigt.
Men sedan måste jag erkänna, att en
förträffligare italiensk typ både vad utseendet,
tonläget och då det gällde allt det andra
även vad uttalet beträffar, får man sällan
se och höra. Det var ett kraftprov av den
28—Ord och Bild, 27:c årg.
433
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
