Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Svenska romaner och noveller. Av Olof Rabenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OLOF RABENIUS
Gustaf Hellströms Bengt Blancks
sentimentala resa är en konstnärligt sett
ofullgången produkt. Den har ett
minimum av handling, hopflätad med breda
resonerande partier, vilka därmed stå i
ett löst sammanhang. Den rapsodiska
kompositionen åstadkommer ett grumligt och
svävande intryck. Även det stoff
författaren förspridt över sin skildring är av
måttligt intresse. Titeln kunde ingiva en
förväntan på någon »sentimental» roman
à la Sterne. Humorn och ironien
efterlysas emellertid fåfängt i den torrlagda
framställningen. Den mulna dager, som
ligger däröver, härstammar frän en
tungsint eller liknöjd livsiakttagare. Reflexionen
överväger i romanen och bäres av
författarens nyktra men glanslösa intelligens.
Den tanke, han försöker utbygga i sin bok,
är uppfattningen att kvinnan äger rätt att
föra ett erotiskt fritt liv och att mannen
saknar befogenhet att göra sig till domare
över hennes moraliska liv. Särskilt när
han är förälskad, plägar han ju uppträda
som sådan, och får han därvid kännedom
om föregående förhållanden, vari hon stått,
anser han henne fläckad eller förbrukad.
Under den ryktbara sedlighetsstrid, som
för några årtionden sedan fördes i Norden,
höjdes kravet på att mannen skulle leva lika
kyskt som kvinnan; Hellström tyckes mena,
att det står kvinnan fritt att leva lika
okyskt som mannen. Man kan ge honom
rätt i att det ofta ligger ett konventionellt
hyckleri i det sätt, varpå samhället
fördömer en ogift kvinna, som haft eller har
en erotisk förbindelse, utan att man därför
vill anse det principiellt önskvärdt att hon
inträder i en sådan. Bengt Blanck ryggar
själv tillbaka inför äktenskapet med en
kvinna, som förut tillhört andra män, men
efter ett samtal han åhör i ett sällskap i
Paris byter han mening och skyndar efter
sin älskarinna, som under tiden rest till
Köpenhamn, för att gifta sig med henne.
Just som han skall ta det avgörande steget
blir han emellertid förekommen av en bland
hans Pariserbekanta, som gör den danska
konstnärinnan till sin hustru. Vad
författaren närmast vänder sig mot, tyckes
vara mannens självgodhet och inbilskhet.
Dessa egenskaper illustreras av det brev,
vari hjältens moder berättar sin
äktenskapshistoria. Den tyranniska pedant, som fadern
— den svenske lektorn — varit, och mot
vilken de friska, mänskliga
Pariserkonst-närerna framträda som kontraster, blir för
sonen ett varningens tecken med hänsyn
till hans eget förhållande till kvinnorna.
En annan figur, som belyser ämnet, är
skollärarinnan i den svenska småstaden;
utdriven därifrån till följd av en
kärleksförbindelse, har hon sedan hon blivit
förlovad på samma grund ratats av sin
fästman. Denna genom motgången härdade
kvinnas historia är kanske den bästa
episoden i romanen. Idén i Hellströms bok
är klar, men den är för löst och sporadiskt
inknuten i berättelsen och når därför icke
den verkan, som ligger i diktens samlade
gestaltning. Om någon egentlig
karaktärsteckning kan icke vara tal i boken, även
om en eller annan typ sticker fram som
en skisserad profil. Bengt Blanck själv är
en mycket obestämd figur, som driver för
sina känslor; det är väl dimman, som
uppfyller och omger honom, som skall vara
ett slags symbolisk ekvivalens för
sentimentaliteten. Gustaf Hellström är en man med
en iakttagelse och reflexionsförmåga, som
gjort honom till en av Sveriges främste
journalister; till att göra dessa egenskaper
fruktbringande inom dikten tyckes han sakna
erforderlig plastisk skildringskraft.
En författare, som under de sista åren
gjort sig känd som en temperamentsfull
men okultiverad kritiker, är Carl-August
Bolander, vilken också framträdt som
romandiktare. Helena Pegel, som är hans
andra försök inom genren, är en
kvinnostudie, intressant till idén och anläggningen
men misslyckad till utförandet.
Huvudpersonen är en kvinnlig medicine professor,
som fullgjort storverk inom vetenskapen —
hon blir t. o. m. belönad med Nobelpriset
— medan hennes hjärta våndas av
otillfredsställd livs- och kärlekslängtan. Hon
är ful och förläst, och då hennes passion
snarast måste väcka löje hos omgivningen,
måste hon söka dölja eller kuva den.
Emellertid träffar hon i de vetenskapliga
kretsar, där hon lever, en man, som tvingar
hennes undertryckta natur till en våldsam
eruption. Den obesvarade lidelsen driver
henne slutligen i döden. Vad våra
feminister må ha att invända mot en sådan
kvinnoskildring, som för övrigt icke
nödvändigtvis behöver uppfattas som generell
och tendentiös, måste man erkänna, att
440
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
