Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Svenska romaner och noveller. Av Olof Rabenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSKA ROMANER OCH NOVELLER
det är en bitter livets sanning, författaren
framhäver i sin bok. Kvinnans naturliga
bestämmelse låter sig icke utan vidare
bortelimineras, och för de flesta kvinnor är
nog det neutrala arbetet ett beskt surrogat
för den uteblivna livsgemenskapen med
mannen. För Helena Pegel äro t. o. m.
de högsta vetenskapliga utmärkelser glitter
och flarn i jämförelse med den enda lycka,
efter vilken hon trår. Den tragiska
brytningen i hennes personliga liv förenar sig
också med en motsats inom
världsåskådningen, nämligen den mellan materialismen,
vilken hon själv som vetenskapsidkerska
tillhör men från vilken hon innerst längtar,
och andens och frihetens av hennes älskade
förkunnade evangelium. Hennes kärlek till
mannen innefattar också en dragning mot
de ideal, som besjäla honom. Omedvetet
söker hennes tanke samma befrielse som
hennes hjärta. Tyvärr har det icke lyckats
författaren att i hjältinnan framställa en
levande gestalt. Han träffar alldeles icke
verklighetstonen hos typen, som otvivelaktigt
vandrar omkring bland oss, om än icke
utrustad med så höga akademiska
värdigheter som Helena Pegel. Carl-August
Bolander begår ett svårt fel som författare;
han mäktar nämligen icke objektivera
sina personer utan förväxlar sig ofrivilligt
själv med dem i så måtto, att han låter
sin uppfattning av dem bli deras egen
omedelbara uttrycksform. Det abstrakta
patos, han erfar inför hjältinnans
olycksöde, lägger han henne själv i munnen.
Den deklamatoriskt anspända och
krampaktiga stilen fördärvar för övrigt både
berättelsen och personteckningen. Ju mera
författaren bemödar sig att pressa fram sina
tankar, dess säkrare förkvävas de. Man
känner sig frestad att till honom adressera
ett elakt ord av Voltaire: »L’empressement
de montrer de 1’esprit est la pius sure
manière de n’en point avoir».
Miljöskildringen i boken har slagit fullständigt slint.
Förf. tror sig visa kännedom om
vetenskapsmännen genom att späcka deras tal
med lärda, till större delen för läsaren och
förmodligen också för honom själv
obegripliga termer. Var har herr Bolander
träffat vetenskapsmän, som uttrycka sig så
barockt onaturligt i det dagliga livet? Jag
tror, att herrarna vid Karolinska institutet
skulle ha svårt att känna igen sig i de
porträtt denne författare ritat av dem. Den
sura och gallsprängda satir han ger av det
högre stockholmska sällskapslivet är icke
slående vare sig genom sanning eller genom
kvickhet: den förefaller att vara en
frihands-konstruktion av en kammarsittare, som aldrig
kommit innanför dörren till de cirklar, han
så dristigt karikerar. En realist får icke
visa en sådan nonchalans mot sina modeller.
Intensitet i viljan och styrka i temperamentet
kunna icke frånkännas Bolander, och just
genom dessa egenskaper, med vilka han
även präglat bokens huvudgestalt, väcker
denna en viss mänsklig sympati. Men
om hans ymniga och starka ord skola växa
till en verklig dikt, måste han höja sig
över den formlöshet, som är hans
skötesynd i Helena Pegel.
De nu omtalade böckerna kunna från
olika synpunkter anses typiska för den
halt-löshet eller omognad, som utmärker den
nuvarande svenska litteraturen. Lyckligtvis
finns det dock undantag från de nedslående
förhållanden, som visa sig råda inom
bokvärlden; några verk höja sig avsevärdt över
det allmänna lågståndet. Till dem räknar
jag Erik Norlings Det blodiga gycklet,
en samling noveller, varmed denna sobra
och klartänkta kritiker beträdt det
skönlitterära fältet. Norlings noveller ha sin
utgångspunkt i en artistisk reflexion, som
väl fattar det psykologiska motivet i sikte
och apperceptivt bevarar och behärskar
stämningsanslaget. Föredraget har en sval
och torr temperatur, men det är en fin
och så att säga luftig torrhet som man
däri möter. Den tunna färgen saknar icke
en subjektiv touche, som man förmärker i
den syrliga, någon gång retliga ironien,
vilken blandar sig med resignationen hos
en filosofisk livsvandrare. Uppenbarligen
tecknar författaren sitt självporträtt i den
unge man, som med en lätt omklädnad
återvänder från berättelse till berättelse.
Denna hjälte förenar sensibilitet och
intellekt; den förra är sårbar i sin slutenhet;
det senare erbjuder den en skyddande sköld.
Han gör intryck av en ensling som håller
sig på vakt gentemot människorna, som
först inge honom en nervös oro men som
han till sist bemöter med en attityd av
skeptisk likgiltighet. Den bristande
balansen mellan vilja och dröm är ett annat
för hjälten kännetecknande drag. En nervös
apati — en stremia incrtia, för att be-
441
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
