Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Två böcker om Jenny Lind. Av Teresia Eurén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TERESIA EURÉN
måste vara särskilt lockande för en
skildrare. Hittills har det dock inom den
svenska litteraturen ej funnit den
bearbetning man skulle kunnat vänta. Men så
mycket mera skäl att ta del av vad som
i alla fall finnes!
Vi ha då först Maria Holmströms
populärt hållna biografi, huvudsakligen byggd
på engelsmannen H. Scott-Hollands och
tysken W. S. Rockstros gemensamma verk,
vilket ju föreligger i svensk översättning
men redan på grund av sin omfattning
nått endast en mindre läsekrets.
Maria Holmströms framställning är på
en gång kortfattad och likväl nog så fyllig.
Den kronologiska följden bibehålles i
det närmaste, med på lämpliga ställen
infogade kapitel om Jenny Linds förhållande
till några ryktbara personligheter, om
hennes välgörenhet, hennes fosterlandskänsla
och det nationella i hennes karaktär. Något
försök till direkt psykologisk tolkning göres
icke. Författarinnan sätter rentav i fråga
det berättigade i ett sådant försök
härvidlag. Hennes bok är ett enkelt
sammanförande av fakta, hämtade ur angivna källor,
men framställningen är tilltalande flärdfri
och överskådlig, dess fakta i sig själva ha
det osedvanligas tjusning, och hjältinnans
gestalt äger ännu i dag samma suggestiva
kraft, som då hon stod på scenen, hänförd
av att känna sig »des Gottes voll», av
medvetandet att vara en eldhärd, som
kunde skänka både värme och ljus åt
tusenden. En psykolog bör finna ett ytterst
givande studium i bilden av denna
ovanligt sammansatta natur, denna på en gång
fula och sköna kvinna, vars yttre på ett
så häpnadsväckande sätt tog gestalt av det
inre, denna genialiska konstnärinna, som
kunde bli försagd och bortkommen som en
skolflicka — sällan är. Förunderligt hur
hon kunde bibehålla sin blyga oberördhet,
sin oförställda omedelbarhet, efter att ha
börjat sin bana som underbarn!
Bokens andra kapitel tyckes skildra en
hel skiftande livsutveckling, och dock har
hon vid dess slut — ehuru hon är både
kunglig, hovsångerska och medlem av
Musikaliska akademien — ej mycket överskridit
tjugutalet. Så kommer en parentes: »Jenny
Linds förhållande till Ad. Fr. Lindblad, E.
G. Geijer och J. A. Josephson», belysande
från vissa synpunkter såväl deras som
hennes personlighet.
Aven andra framstående samtida nr
olika kretsar och samhällslager, till de
högsta, skymta här och var, på den plats
skildringens förlopp anvisat dem. Särskilt
fästa vi oss vid Mendelssohn och den
vänskap mellan honom och Jenny Lind varom
författarinnan med rätta säger att det över
densamma ligger en stämning som »klingar
som musik» och »glittrar som av sol».
Aven H. C. Andersen med sitt danska
»lune» ler mot oss vid mer än ett
tillfälle ...
De olika säsongerna i Berlin, i
Köpenhamn, i Wien dra oss förbi med ett sorl
av massornas hyllning, av kritikens nästan
enstämmiga lovsånger; det är nästan
alltför mycket av det goda, och det verkar
dubbelt välgörande att ha som vilopunkt
för ögat och tanken den bild av
huvudpersonen som det åttonde kapitlet skänker, i
icke ringa mån understödt genom ett
intagande »civilporträtt». Det vilar över hela
denna gestalt en enkel redbarhet, som man
så gärna vill kalla äkta svensk, och på
samma gång den överlägsna intelligensens
lugn, själfullhetens adel. På porträtt är
boken för övrigt rik, den är väl
tillgodosedd i fråga om illustrationer.
Triumftåget genom Tyskland såväl som
framgångarna vid Italienska operan i
London göras åskådliga genom en mängd brev
till och från och om den unga divan,
utdrag ur recensioner med mera; sådana
direkta vittnesbörd finna vi dessutom så
godt som i alla kapitel. Lika levandegjort
blir förhållandet till England: vi se och
förstå hur hon där blir hemmastadd, hur
hennes religiositet där får sin slutgiltiga
yttre form och hur hon till sist efter sin
sagolika turné i Förenta Staterna där finner
sin varaktiga fristad.
De båda slutkapitlen ha till överskrift:
Jenny Lind som konstnärinna och Jenny
Lind som människa. De ge liksom en
sammanfattning av det intryck hela boken
skänker, en förklaring — eller ett
närmande till en förklaring — av den gåtan
vari hennes tjuskraft låg. Detta trots den
antydda frånvaron av en genomförd analys.
När personer som i sin ungdom hört både
Jenny Lind och andra dåtida sångens
mästarinnor talat om henne, då har det
alltid varit under betonande av hennes
särställning: hon var någonting alldeles för
sig. Och vi ha undrat vari och hur detta
446
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
