Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Carl G. Laurin. Av Karl Wåhlin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KARL WÅHLIN
och konstnärliga åttiotalet och har, liksom
hans skolkamrater Hjalmar Söderberg
och Bo Bergman, sina flesta bestämmande
intryck från denna tid. Han har dess
sinne för det samtida, faktiska och
pregnanta, för praktisk tillämpning, för
undersökning och kritik av det
förhandenvarande, likaväl som dess bristande sinne
för dröm och aning, meditation och
spekulation. Det folkbildningsintresse han
i så hög grad har tjänat var ett barn
av 8o-talet. Men om det är sant att
det vilade en illusionslös gråstämning
över denna tid — vilken i så fall gått
i arv till dess nyssnämnda båda adepter
—, så gäller det i alla händelser inte
Laurin. Hans liv och hans verk äro
ett oavbrutet ja-sägande till alla de
värden och all den kultur han omfattar
med vad jag ville kalla barnslig kärlek
och vördnad. Lycklig i besittningen
av vad han för egen del fått mottaga,
brinner han av iver att få dela med sig
därav åt alla som längta därefter —
eller borde göra det. Därför är han
i en del av sin verksamhet den
grundläggande och vägledande pedagogen,
i en annan del den underhållande och
skämtsamme resonnören med de snabba
och överraskande idéassociationerna,
som ge sina effektfulla reflexer åt hans
favoritämnen. Han är den beläste, högt
och mångsidigt bildade privatman,
»gentleman of culture and leisure», som är
en så sällsynt typ i Sverige, under det
att ingen brist finnes på lärda fackmän
av vad slag det vara må. Han har
aldrig koncentrerat sig på specialstudier inom
något visst område men väl inträngt och
gjort sig hemmastadd på det ena efter
det andra. Hand i hand härmed har
gått en inre utveckling, som kommit
honom att upptäcka allt flera av livets
värden. Karakteristiskt för
utvecklingslinjen hos honom är att hans ungdoms
mästare bland fransmännen var Anatole
France, under det att hans stora kärlek
numera är Romain Rolland. Det spelande
skämtet förbytes ofta i ord av manligt
och frimodigt allvar, och hans indignation
kan tala ut i viktiga ämnen på ett
sätt som ej kan missförstås. Hans
kritik är ridderlig ända till chevaleresk
artighet men på samma gång i tycken
och åsikter bestämd nog. På en gång
lokalpatriot, fosterlandsvän och
världsborgare, självständig, intelligent och
vetgirig, har han upplevt och levt sig in i
mera än de flesta men även förstått att
dela med sig mera än de flesta.
Carl G. Laurin har i Ord och Bild offentliggjort, utom sina fr. o. m. 1903 fortgående
teaterkritiker, bl. a. följande artiklar: 1895 Konstnärliga affischer, 1897 Modern konstindustri på
utställningen, 1898 Gatan och konsten, 1899 Kulturländernas skämttecknare och skämttidningar,
Ett gammalt folk (Anatole France), Yvette Guilbert, Rättskänslan i våra dagars Frankrike och
Dreyfusafifären, 1900 Anna Pettersson-Norrie, Intryck från Le grand palais des beaux-arts 1900,
1901 Utställningen av franska gravyer i Konstnärshuset, 1902 Nationalismen i Frankrike, 1903
Carl Larsson, 1904 Albert Engström, 1906 Ett par ord om äkta och oäkta konst och diktning,
Honoré Daumier, Wilhelm Busch, 1909 Konstindustriutställningen, 1910 Oscar Levertin som
litteraturkritiker, Leo Tolstojs självbiografi, Anders Zorn, 1911 Japansk konst, Svenskt folklynne
och emigrationen, En mondän tidningsredaktör, 1912 Nils Kreuger, 1913 Tzu Hsi, Världens
barnkammare, 1914 Konstutställningen i Malmö, Alf Wallander, Molly Rothlieb, 1915 Reinhold
Norstedt, Tyskföraktet i Europa, 1916 Larsson, Liljefors och Zorn, 1917 Köpenhamn.
462
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
