Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Tvenne röster. Av Erik Blomberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ERIK BLOMBERG
Jag själv är själva dikten.
Min puls är rytm i dikten,
mitt blod är diktens blod.
Så är det mitt och allas,
mitt ord är sagt av alla,
och hjärtat, som jag lyfter,
vid tunga, röda fjättrar,
är livets eget hjärta.
III
Anatomi! — i blomsterslingor svept
den röda muskeln lyftes för publiken.
Ditt hjärta är — blott ditt. Din lust är din,
din sorg är din — och intet vidare.
Du dåre! sanningspärlan är för dig
en droppe dagg i rymdens blåa hav,
av hela livets ljus och klarhet skimrande.
Och vingar lånar du av Ikarus
och stiger djärvt att fånga den i handen.
Men solen smälter vaxet vid din vinge,
och ned du störtar tungt med tomma händer. —
Då jublar folket vid ditt bråda fall,
de älska ej att se sin sorg och skam
i blodröd skrift på hjärtats koppardörr
men sova hellre bort den i ett rus
av mustigt öl.
IV
Kan dikt och sanning aldrig vara bröder? —
Blir pelaren med smidig murgrön virad
ett sämre stöd än då den naken var?
Vem skådar djärvt med obeväpnat öga
rakt in i solen? — Många glädjas dock
åt brutna ljuset i dess värld av bilder.
— Så giver dikten vandraren en värld
som är hans egen och likväl ett land,
där fränder bo vid träd som stilla susa.
— Jag själv är intet och min sång är allt.
Belönad är jag, om en gång en man
får vila i dess skydd och återse
sig själv och stilla viskar: Broder! —
464
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
