Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Nionde häftet
- Jeppe Aakjær. Av Fredrik Vetterlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FREDRIK VETTERLUND
aptit på sociala frågor — det står i
samband med rysligheter och missförhållanden
han själv upplevat därute, även det. Men
det centrala däri är det ej.
*
*
Icke i sin första ungdom var det Jeppe
Aakjaer framträdde inför offentligheten.
Hans utveckling är den fattige och
begåvade autodidaktens från landet, vars bana
ingalunda är tillrättalagd efter lineal och
som får kämpa för tillvaron under sina
läro- och bildningsår. Som pys gick han
i folkskola hemma i Jylland men fick tjäna
vaktpojke hos främmande före sin
konfirmation. Vid 15 à 16 år kom han till ett
seminarium, där hans intellektuella
läggning genast visade sig i många ivriga
diskussioner. Sedermera var han än hemma
som gårdskarl, än i Köpenhamn, än på
seminarium; han läste problemlitteratur,
blev lidelsefull vänsterman så som man var
vänsterman i Danmark under Estrups och
provisoriernas tid, skrev sånger och höll
agitationstal, råkade till och med ut för
en anklagelse, som kunnat stå honom dyrt,
men blev frikänd. Han fortsatte att resa
omkring och hålla föredrag och blev
småningom student, journalist och författare.
Hans första bok kom ut 1897 — han var
då 32 år. Det är en stridsskrift, en
broschyr mot inre missionen, ungdomligt hetsig.
Aakjaer hade också vid denna tid hamnat
i det Brandeska pressorganet »Politiken».
* *
*
Men med sin nästa bok, hans första
skönlitterära, får han betydelse. Det är
;>Bondens Søn», som utkom 1899 och som
i likhet med hans vägande produktion
överhuvud är mer eller mindre självupplevad,
stundom ren självbiografi. Den hör till
dessa debuter — ty hans verkliga debut
är den — i vilka man kan fastställa fröna
till en författares väsentliga senare alstring,
här både som berättare och lyriker.
En gosse vid namn Jens (Jeppe Aakjær
själv) växer upp i det jylländska
hedlandskap, som skäres av ovan omtalade å.
Engjkær kallas byn, den heter i
verkligheten Aakjær, och efter den- har skalden
tagit sitt namn. »Den omfattade blott en
sex, sju gårdar av urgammal typ med
bu-kigt utstående lerväggar, och halmtak så
låga, att korna på hösten, när de gingo i
lä för regnskurarna, fördrevo sin ledsnad
med att borra i dem med sina horn. Det
var knappt möjligt att finna något i dessa
gårdar, som icke var smuts. — — Allt i
denna by bar märke av ålder. Rummen
voro låga med tunga bjälkar under taken,
så att en vuxen man måste böja sig starkt
för att skrida hän under dem. Bordet var
så långt som rummet och stod längs ena
väggen, åtskilt från den av en väggfast
bänk», o. s. v. Så ser det ut i de rum,
där Jens växer upp, hos sina föräldrar och
deras husfolk, pigor och drängar, som om
kvällen kläda av sig sida vid sida vid
samma talgljus och krypa upp i var sin
alkov, blott åtskilda av en murken brädvägg.
Pojken växer upp bland många barn
— man kunde ej ägna mycken
uppmärksamhet åt vart för sig. Han »uppfostras»,
det vill säga misshandlas, egentligen av en
gammal försupen morfar, ständigt kältande
och predikande på elaka åldringars sätt
och tyranniserande den lille, som tvingas
att under nätterna ligga och värma hans
kalla ben och i sängen inandas hans
förfärliga brännvinsstank. Utomordentligt
verklighetstroget framstår denna gubbe och hans
umgänge av supbröder, deras enfaldiga och
vidskepliga eller råa historier på jylländskt
bondemål med mera, som biter sig fast i
den lilles mottagliga sinne. »Hans dag
blev en otrygg vandring under morfaderns
hotande ris, hans natt en kvalfylld dröm
om fruktansvärda väsen, som jagade honom
med grinande tänder, och han kunde vakna
upp vid midnattstid och ropa på sin mor
med höga ångestrop». Den
religionsundervisning, som samme morfar bedriver med
riset, motsvarar till sitt värde denna metod
och begripes varken av lärare eller
lärjunge — några ramsor, som den gamle
lärt utantill i sin ungdom och som han
tror är religionen. Det förvirrar pojken
och fyller honom med fasa, och man
begriper, att när han litet längre fram i livet
råkar ut för en fritänkar^postel med en
tämligen billig visdom — den författaren
dock tydligen tar för kontant — så låter
den beskedlige Jens lura sig av dennes
enkla naturvisdom just emedan hans
beröring med religion i barndomen varit så
föga tilltalande.
Den otrevlige morfadern dör, och ett
ohyggligt tryck försvinner ur barnets liv.
482
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 13:56:33 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1918/0526.html
