Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Jeppe Aakjær. Av Fredrik Vetterlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JEPPE AAKJÆR
Til dine Bredder min Slægt var bundet,
ved dine Bølger jeg Liv har fundet,
du er som Traad i mit Livsvæv tvundet,
du tungt henglidende Karup Aa.
Men hedlandskapet har också sin vilda,
ödsliga storhet. Sällan torde Aakjær ha
gripit den som i kvädet om Jyllands ljung,
vilken de fåkunniga vilja helt bortsveda
och sålunda förvandla ett egendomligt
landskap till »100,000 Favne Pindebrænde».
Hur är det icke sus och sång i dessa
ljungens klagostrofer:
Her har jeg staaet i tusinde Aar,
sust for de Slægter, der svinder og kommer,
nikket Goddag til den brydende Vaar,
viftet Farvel till den hastende Sommer.
Regnen og Haglen har kæmmet min Lok
Vindene spredte mit rødlige Bioster,
medens langs Bækken den stinkende Brok
luskede hjem til sit blindfødte Foster.
Jeg var den fredløses Tilflugt og Havn;
tit har jeg skjærmet den saarede Hare;
Lærkernes spæde laa trygt i min Favn,
saa imod Himlen med Øjne saa klare.
Har jeg ej skjærmet, o Jylland, din Jord,
lagt mig som Værn om din Flyvesands-Bringe,
dæmmet for Klitten, hvor Uroen bor,
hvæsser i Blæsten sin Marehalms-Klinge.
Spørg kun en Månd i smaarudede Hus
der hvor han bred ud fra Dørkarmen skuer,
om han vil miste mit klagende Sus,
eller mit Vidsyns de vældige Buer.
Sært som’ min Hede er Menneskets Krav;
Brød skaber ikke hans Lykke alene;
mæt ham med Velstand: før nogen ved av
skjælver hans Hjerte i Suk efter — Stene.
I sådan vers lyfter sig den Aakjærska
verklighetsbetraktelsen med dess
kärleksfullt vardagliga detaljkonst till en ganska
vingbred romantik. Men denna romantik
har intet spekulativt, att ej tala om
metafysiskt element. Aldrig lämnas den kända
hemvärld, som skaldens starka bondesinnen
så fylligt bygga upp igen i verserna. Blott
att hans lika starka känsla fyller och lyfter
verklighetsstoffet, skapar fjärrsyner och
vidd.
En dylik »romantik» kastar glans över
landskap och vardagsting i några dikter.
Till exempel »Karlsvognen». Som liten
pys har skalden ristat Karlavagnens
stjärnbild därhemma i den frusna rutans isimma,
den har följt honom på heden, när han
sökte vilsegångna lamm, den har efter vilda
skräckdrömmar gjutit sin »lysande frid» i
hans barnasinne — nu ägnar han den en
ståtlig sång. Det är oändlighetsbehovet,
som här lyfter sig mot nattens
stjärnrym-der. Men också det hör med bland
tavlorna från Aakjærs jylländska hem.
Sin centrala poesi har han emellertid
så att säga samlat i det stora poem »Jylland»,
som skall vara berömt i Danmark. Än
en gång till alla de andra skildrar han
åarna som sakta glida genom breda ängar
i sensommarkvällens skönhet, boskapen
med dess blanka horn, räven som solar
sin syndiga kropp, vinden som far i ljung
och råg o. s. v. — och
Her laa der engang paa en spergelgrøn Toft
et Hjem med sin Skorsten paa Hæld.
Det havde en enkelt Rad Pølser paa Loft
men ellers kun Armod og Gjæld.
Dog havde det Svaler bag Forstuedør
og Blomster om Sokkel og Syld
og Malurt paa Væg,
og Hønen la’ Æg
i Skjul af den krogede Hyld.
Der sad hun og spelted, min bøjede Mor,
indunder den Bjælke saa lang
Och delte sit Bryst mellem mig och min Bror
imens saa vemodigt hun sang.
Nu ligger hun hist under Stendigets Hæld
i Krogen, hvor Valmuer staar.
Hvad var vel i Verden det fattige Liv
med alt dets fortærende Tant,
om ikke en Piet med en Dal og lidt Siv
vort Hjerte i Skjælvinger bandt!
Om ikke vi drog fra det yderste Hav
for bøjet og rynket at staa
og høre de Kluk,
de Mindernes Suk
fra Bækken, vi kyssed som smaal
Hur många poeter ha ej diktat om
detta — och hur friskt och nytt är det ej
ändå! Friskt och nytt som det bliver med
varje ny människosjäl.
Och som Aakjær redan i sin första
diktbok satte in typer och situationer
bland sin hempoesi, så har han givetvis
också gjort det i de senare. »Søndag i
Morgen» ger bondens ljuvliga
ledighetskänsla inför detta faktum. Här är bondens
dotter, som sjunger om sitt ideal »en glad
man», här är uppgörelsen mellan Anna och
Anders, där det skälmskt och fantasifullt
ringer genom stroferna av rågaxens silver-
491
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
