Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Jeppe Aakjær. Av Fredrik Vetterlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FREDRIK VETTERLUND
toner, om vilka det heter i ett annat
stycke:
Det Lokkespil, det Klokkespil fra Sommerrugens Top,
det er den kjære danske Lyd, hvorved vi voksed op.
Här uppträda nya figurer, som »Jens
Vejmand» — arbetaren, stenhuggaren,
vilken vi möta överallt och som överallt
jämnar vägen för oss andra —- till dess
armen säger nej och den fattige myllas
ner på kyrkogården.
Hans Liv var fuldt af Sten,
men paa hans Grav i Døden
man gav ham aldrig een.
En svensk ville säga, att den »tjänande
broder», som vår Snoilsky skildrade på
sitt mera resonerande vis, den har blivit
livslevande i »Jens Vejmand»; dock går
skildringen icke över det utvärtes och ger
en typ, icke en inifrån skildrad individ,
Men den yttre åskådligheten är så stor, att
man begriper, hur denna dikt i Danmark
har blivit utomordentligt känd. Jämte en
intimare lyrisk utgjutelse »Vi tramper
ver-andre i Dyndet ned» — som fanns redan
i romanen »Vredens Børn» — ger »Jens
Vejmand» i en påtaglig bild Jeppe
Aakjærs hela socialpolitiska patos.
Sin poetiska människoskildring för han
ännu vidare i sina dikter på dialekt. Här
få hans jylländska figurer sitt eget intima
liv fullt ut, liksom i hans romaner, och
tala sitt eget språk. Ännu hans nyaste,
i fjol utkomna diktbok »Vejr og Vind og
Folkesind» upptager ett antal dylika,
liksom den upptager nya hedsånger, nya
hemminnen och nya visor på riksspråk —
bland de sista en så lätt och sångbar som
den med detta uppslag:
Alle mine Længsler, de smyge sig om Dig —
Diddeli, om Dig! duddeli, om Dig!
Bare en af Dine nu gick den halve Vej —
Diddeli og duddeli — mod mig!
Jag har anfört rätt många utdrag ur
Aakjærs poesi, emedan den i så hög grad
är till för ögat och överhuvud sinnena,
medan dess idéer äro få och närliggande.
Det är den mest realistiska lyrik man kan
tänka sig, massiv och plastisk, utan
metaforer. Jordens mylla har närt den så som
kanske ingen annan dansk lyrik, det är,
som vi till överflöd sett, en bondes
diktning om bondens liv och land men som
blivit en konstlyrik av rang.
Aakjærs förtjänster om dansk litteratur
äro icke slut med hans egna noveller och
lyrik. Han har utgivit sammelverket »Træ
wor Hjemmen» (1902), där han samlat en
del jylländsk dialektdiktning från
1600-talet ned till vår tid. I den slår han ett
slag för dialektpoesiens berättigande och
hävdar jylländskans sträva men svårmodiga
skönhet. Samma år utkom »Jydsk Stævne»
som upptager dikter och noveller av
nutida jylländska författare, de där dock
mestadels skriva högdanska. Vidare har
Aakjær utgivit ett stort arbete i tre band
om sin betydande föregångare som Jyllands
och hedens poetiske målare, Sten Steensen
Blicher. Arbetet är byggt på mångsidig
dokumentforskning och ger en rikhaltig
livs- och människoskildring från Blichers
tid. — Slutligen kunna nämnas de bibliska
historier, som Aakjær låter en bonde
berätta på sitt mål och med sin uppfattning
och som tvivelsutan skulle ha förlorat sin
finaste säregenhet, om de skrivits på
riksspråket. Boken heter »Gammel Johannes
hans Bivelkistaarri» och utkom 1911.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
