Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - En fransman om svensk nationalism. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CARL G. LAURIN
och väl på jordens yta, men att det är
något avskyvärdt, vilket endast i trängande
nödfall kan försvaras och alltid ändå blir
en olycka, hur mycket av ädelt offer och
mannamod som äro ljusglimtarna i mörkret.
Det är givet, att en fransman, som
efter en tid kommer igen till Sverige,
skall känna sig nedslagen, trots att
regeringen och den övervägande delen av
Sveriges befolkning äro ententevänliga. I den
intellektuellt arbetande klassen är
förhållandet omvändt, och det är naturligtvis där
som en person som Maury har sitt
förnämsta umgänge. Han har ej kunnat undgå
att stötas av att personer, som han trodde
vara Frankrikes vänner, i vilka konflikter
Sverige än befunne sig, nu tydligen visade
sig önska en tysk seger, eller åtminstone
fruktade ett tyskt nederlag. Att detta i
främsta rummet och ibland uteslutande var
beroende på fruktan att bålverket mot
den slaviska svallvågen, den må nu vara
imperialistisk eller bolsjevikisk, skulle
brytas, det tyckes han ej ha förstått
tillräckligt.
Om man är rättvis, måste man även
tillägga, att den likgiltighet eller i bästa
fall det konventionella kondolerande, som
från centralmaktsvänligt neutralt svenskt
håll följde på upptäckandet av de av
svenska regeringen, visserligen ovetande om
innehållet, förmedlade tyska telegrammen,
innehållande befallning om att »spurlos
versenken •, då det gällde vissa neutrala fartyg,
måste såra. Även det bristande intresset
i att vilja reda upp frågan om de
Rau-tenfels’ska bomberna måste inge en del
berättigad misstro till vår neutrala ärlighet.
Jag skulle tro, att svenska högern i
fråga om kriget i allmänhet önskade
följande två saker:
1) Att tyska folket skulle visa sig vara
starkt nog att skydda oss och Finland mot
Ryssland.
2) Att Tyskland vid fredsslutet skulle
återlämna den franska delen av
Lothringen —
om också helt naturligt de svenska
högermännen säkert i allmänhet vore så
egoistiska, att de blott gingo med på den
andra önskningen, såvida Tyskland i alla
fall bleve tillräckligt starkt för att uppfylla
sin skyddsvaktplats mot Ryssland.
För nästan hela svenska högern, och
om den andra delen av nationen behöva
vi icke ens tala i detta sammanhang,
finnes det, med undantag av Åland, intet
finskt irredenta, men man är däremot i
stora kretsar i Sverige ivrig på att den
enda makt, som kan garantera Finland för
framtiden mot ryska infall, nämligen
Tyskland, också skall göra detta. Och detta
trots att vi väl veta, att det ej kan ske
gratis.
Maury har rätt, då han talar om hur
pinsamt det har varit för de fransmän, och
särskilt de fransyskor, vilka här i Sverige
ofta i en miljö som med illa dold
förtjusning — vi svenskar ha enligt min
mening intet överflöd på nationell takt —
hörde talas om tyska segrar. Men han
har alldeles orätt, när han tror, som på
sidan 369 framhålles, att det tyska
inflytandet är så starkt, att den tyskvänlige
svensken »känner och uppskattar den
franska konsten enligt berlinska ukaser. Han
köper sina tavlor efter tyska mästares
smak. Han tycker om oss, beundrar oss
— och sliter sönder oss på tyska».
Förmodligen har författaren kommit på denna
barocka idé på grund av den måttfulla
finkänslighet, varmed vi svenskar i allmänhet
uttrycka oss för utlänningar. Många,
kanske jag själv också för resten, ha framhållit
för fransmän det faktum, att tyskarna i
regel beundra den franska odlingen och
förfiningen, och deras dityramber och talrika
böcker om Frankrike, deras
Molière-säll-skap och deras Manetmonografier kunna
ju tjäna som exempel på en sak, som är
allmänt känd av alla, som det ringaste
tagit reda på ny-tyskt väsende. Det
finnes dock för en icke fransman intet skäl
att understryka denna sympati, som är
sårande för fransmännen så länge de ha den
sympatiserande motståndarens kniv på
strupen. Men M. Maury kan vara övertygad
om, att om också tyskarnas Karl
Hillebrands och Karl Schefflers både stilistiskt
förträffliga och grundliga hyllningar av
Frankrike äro uppskattade här hemma i
Sverige, så är det sannerligen icke från
Tyskland som den svenska bildade
klassen fatt sin redan under 1200-talet
grundlagda och fullkomligt självständiga,
tacksamma beundran för Frankrike.
Men i en detaljsak har han alldeles
rätt. Han anmärker på att vi i skolorna
använda tyska skolupplagor av franska
klassiker, och detta är, det måste medges,
500
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
