Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - En fransman om svensk nationalism. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN FRANSMAN OM SVENSK NATIONALISM
ej bara olämpligt, utan rent av opassande.
Vi äro naturligtvis både till blodet och
till andan nära släkt med tyskarna, och
det var sannerligen ingen tillfällighet, då
en vän till mig, som befann sig i
Frankrike 1915, på en fest för de till Frankrike
inbjudna svenskarna hörde några av de
franska värdinnorna yttra följande synnerligen
riktiga anmärkning: »å vrai dire iis ont tous
1’air un peu boche». De flesta svenskar
och svenskor av den bildade klassen se i
engelska och franska ögon tyska ut. Detta
kan omöjligt förnekas. Och vi vilja ej
heller avbryta några av de förbindelser, som
vi utom blodsbandet ha med Luthers och
Goethes land. Men liksom vi vilja vara
politiskt fria, både från tyskt och engelskt
förmynderskap — vi ha i vårt grannland
Norge ett godt exempel på det senare —
så vilja många svenskar, att våra gamla
goda förbindelser med Frankrike måtte ej
blott få fortfara utan även få kraftigt
tillväxa.
I den demokratiska avund och ilska
mot den högre undervisningen, som under
de senaste decennierna rådt i Sverige,
ingår naturligtvis en viss motvilja mot studiet
av franska. Franskan anses dessutom
onyttig och har en obehaglig bismak av
humanism. Det politiska Frankrike har ej
heller någon vidare dragningskraft för
Sverige, ej ens på vänsterhåll. Den vänstra
och större delen av svenska folket finner
hos engelsk liberalism och tysk
socialdemokrati och nu senast hos rysk bolsjevism sina
demokratiska ideal. Den nationella
betoning den franska vänstern har blir ej
fullt fattlig i ett land, där ordet svensk
blir desto mer motbjudande, ju mer man
kommer ut på vänstra flygeln. »Vet
herrn, jag tycker att Sverige är ett dåligt
fosterland», sade en liten hopp-i-land-gosse
för ett par dagar sedan till den som
skriver detta. Ej bara 1700-tals relationerna
till Frankrike, diplomatiska, aristokratiska,
konstnärliga och litterära, utan också
1800-talets franska förbindelser, mest
nöjesrelationer samt litterära och konstnärliga, ha
gjort franskan misstänkt för den folkliga
delen av nationen.
Illa vore det, om denna folklighet skulle
fördriva den relativt utbredda kunskapen
och därav följande beundran för det mest
kultiverade av alla språk. Lucien Maury,
författaren till den läsvärda, på fakta
likasom på idéer späckade bok, som här
an-mäles, har varit lektor i franska vid
Uppsala universitet, och han påvisar med fullt
fog faran för franskans undanträngande i
Sverige.
Vi behöva både de engelska, tyska och
även ryska goda egenskaperna i vårt
avlägsna, ibland något självgoda, oftast dock
självätande land. Men vi behöva ej mindre
genom umgänge med den franska kulturen
lära oss, hur världsbilden avspeglas i ögon
och hjärtan hos det folk, som är den
klassiska odlingens direkta arvtagare. I
Frankrike har visserligen en övermodig,
främlingshatande nationalism länge setat i
högsätet, men hela nationen är dock
genomträngd av det vi, hög som låg, mest
sakna, kärleksfull vördnad för det egna
landet. Vår fosterlandskärlek måste ibland
föra oss svenskar på vägar, motsatta
Frankrikes. Vi kunna ej heller erkänna åt
Frankrike någon monopolrätt till alla livgivande
och befruktande idéer. Många sådana ha
kommit till oss från England, många från
Tyskland. Men en sak böra vi svenskar
särskilt lära oss av den stora, ärekära,
krigiska nationen: den att hålla på vår
egenart. Visserligen böra vi låta varna oss
för nationalismens övermod och hätskhet,
men också lära oss att som Frankrike, i
medgångens som i nödens och farans stund,
först tänka: Vad gagnar bäst mitt folk
och mitt land?
501
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
