- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjugusjunde årgången. 1918 /
503

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Bismarck som brevskrivare. Av Ragnar Sjöberg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

BISMARCK SOM BREVSKRIVARE

läsa hans bistra, torra anmärkning, när
han berättar, hur det i Berlin talades
om en seen som drottningen tillställt —
det gällde det fransk-tyska kriget. Man
uppgav att hon till slut fallit i gråt. Det
är kärva ord för den eljest så ridderlige
Bismarck: Ich halte die Angabe für
glaub-würdig bis auf die Thränen.

Professorsblod hade han från
mödernesläkten: läser man hans temperamentsfulla
Gedanken und Erinnerungen, kan man nog
lära sig, att han inte bara var den
politiskt begåvade Schönhausen-junkern. Men
det finns ett par brevsamlingar som ge
honom ännu mer oofficiell: breven till
Gustav Scharlach, en universitetsvän från
Göttingen, till systern Malvine, gift von
Arnim, och främst breven till hustrun.

Alla tre brevsamlingarna äro olika.
Till systern är det den äldre brodern som
skriver, chevaleresk, skämtsam, litet retfull
ibland. När han begagnar tiden under en
långtrådig debatt i Frankfurt — viel
Ge-schrei und vvenig Wolle i hans tycke —
till att utgjuta sina broderliga känslor, är
det inte så synnerligen djupsinniga saker
som komma på tapeten.

För Gustav Scharlach hade studenten
Bismarck säkert öppnat hjärtat på vid
gavel. Sedan kommo de ifrån varandra,
såsom det brukar gå med studievänner,
vilkas banor inte sedan komma att följas åt.
Breven äro därför få, men intressanta.
Man kan där läsa, delvis mellan raderna,
hur »der tolle Bismarck» blev mannen med
den fast utformade världsåskådningen, som
vi möta i breven till fästmön och hustrun.
Tydligare än i breven till henne — hon
var ju ändå en kvinna, Gustav Scharlach
man — märker man vilken massa problem
han haft att kämpa med. För den unge
Bismarck — redan då en intresserad
politiker — är det dock främst den egna
personligheten det gäller. Avståndet
mellan honom och den vanliga typen av
blivande parlamentariska storheter är milslångt.

Den som läst Gedanken und
Erinnerungen vet, att det förblivande intrycket är:
stolt hederlighet och rättfram ärlighet.
Redan av denna brevsamlings första epistel
— det är brevet, dä han hos fadern begär
Johanna von Puttkamer till hustru — kan
man se, hur djupt denna ärlighet var
grundad i hans natur.

Bismarck hade redan före sin politiska

karriär förvärvat sig ett icke obetydligt
rykte, fast på ett annat område. »Der
tolle Bismarck» var icke alldeles okänd,
och det signifikativa öknamnet på den
egendom han då bebodde var »Kneiphof».
(Officiellt hette den Kniephof.) För inte
så länge sedan hade han haft en för den
blivande fästmön icke alldeles angenäm
affär med en enligt hans egen utsago
bildskön engelska. Den gången var han
farligt nära att komma ur spåret. Fästmön
och hennes familj fingo sin karaktär av
deras starka religiositet: här fanns saker
som voro minst sagt: shocking! Han var
säkert inte heller okunnig om, att hade
han spelat forte, så hade hans bekanta vid
återgivningen av stycket spelat forte
fortissimo. I brevet ber han fadern — för
vilken han var skäligen obekant — att om
hans yttre uppförande hämta uppgifter hos
andra. Själv sysselsätter han sig med att
redogöra för huvuddragen av sin religiösa
utveckling. Stolt och förnäm gitter han
inte dra fram förmildrande omständigheter,
något som vid ett sådant tillfälle troligen
haft alla utsikter att lyckas.

Ett annat karakteristiskt drag lägger
till och med en ouppmärksam läsare märke
till: nästan alla känsloutbrott och hela den
långa serien utvalda smekord äro på
främmande språk: Giovanna mia, dear black
one, låter det, för att kulminera i det
utsökta Czarna kotko, mila duszo! (Enligt
översättarinnans upplysning skall det
betyda: svarta kisse, lilla bisse.)
Järnkanslä-ren är helt enkelt blyg, därföre tar han
sin tillflykt till de främmande orden. Blyg,
som en utpräglat manlig natur är det.

Något saknar man däremot: humor.
Sådan fanns hos honom, latent. Men
ibland bryter den fram, kärvt och
stillsamt, gör intet väsen av sig — han är inte
»kvick». Den gåmle herrn kan då kostligt
beskriva en seen som t. ex. de båda
rökande stormakterna i Frankfurt och den
stackars würtembergska ministerns rökoffer
på det schwabiska fosterlandets altare.
Här finns litet av sådant: sitt förhållande
till fästmön var Bismarck inte sinnad att
ta från den humoristiska sidan. Men hans
förtjusning — ordet finns i flickspråkets
ordbok och lämpar sig litet för en
Bismarck, men det är det enda adekvata jag
hittar — tar sig därför inga högtidliga
later. Jag är glad åt att det blev en flickat

S03

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:56:33 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1918/0547.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free