- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjugusjunde årgången. 1918 /
504

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Bismarck som brevskrivare. Av Ragnar Sjöberg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

RAGNAR SJÖBERG

men jag tror jag tackat Gud, om det
också blivit en katt ... Så lyder hans
spontana jubelrop, när hans förstfödda kommit
till världen.

Delvis avspegla breven till fästmön
förlovningstidens vanliga bekymmer:
otålighet över oundvikliga skilsmässor, allt det
som under dagens lopp inträffat, delvis
äro de återklang av samtal de fört med
varandra. Bismarck går grundligt tillväga.
Ett uttalande av henne om hennes
skönlitterära läsning ger honom anledning att
utveckla en hel livsfilosofi. Men mest är
det religionen som är på tal. Gapande
tomhet och grinande ledsnad var förut
hans dagliga lott, säger han gång på gång.
Det är först hon som givit honom mål
och en fast punkt i tillvaron. Det är
ingenting mer än sanningen. Ty Bismarck
har tydligen, då han lärde känna henne,
befunnit sig på en mycket kritisk punkt.
Utan överdrift kan man säga, att det är
Johanna von Puttkamer som skapat
Bismarck. Så stark är fantasiens makt. Man
frågar sig: hur skulle Bismarcks liv gestaltat
sig, om hon verkligen givit honom den
korg hon sedan tydligen med åtminstone
halvt allvar hotade honom med, om han
inte bestått provet inför hennes
Gretchen-frågor? Så mycket är säkert: sådan han
nu står för oss hade han inte blivit.

Breven till hustrun sysselsätta sig helt
naturligt inte ofta med sådana diskussioner.
Därtill kände de nu varandra alltför väl;
nu är det vardagens små händelser som
dryftas. Och så naturligtvis den
evinner-liga politiken, sänkt ned till hennes sfär.
Allt som åren gå bli breven allt kortare
och allt fattigare på innehåll. Alla äro
de därför inte utan sitt värde som bidrag
till hans karakteristik.

Sådan är alltså denne »hero» sedd på
mycket nära håll. Han har ingenting
förlorat därpå.

Hurudan var hon då, denna kvinna,
som kunnat avlocka »realpolitikern» Bis-

marck en sådan följd av smekord? Det
är inte bara inom politiken man har att
räkna med inponderabilier. Jag känner
henne endast genom en brevsamling —
breven äro mest riktade till väninnan trån
Frankfurt tiden, fru von Eisendecher, hustru
till ett av sändebuden vid förbundsdagen
där. Johanna von Bismarck, liksom hela
hennes familj, var mycket religiös. Att
hennes tro var allvarlig ligger utanför varje
tvivel, men man har en tråkig misstanke
att hon var religiös ungefär på samma sätt
som en väluppfostrad ung flicka, som just
inte har att anteckna så värst många »stora
händelser» i sitt liv, är juste i sitt
uppträdande. Och ungefär liknande på alla andra
områden. Hennes även för tiden orimligt
långa, ordrika brev — pilna panna, en sådan
flitig fröken! — äro, för att tala uppriktigt
språk, nästan sladderaktiga och skvallrande.
Det är inte alltid hon gör ett fullt
sympatiskt intryck.

Men Bismarck har aldrig ett ögonblick
under hela sitt långa liv ångrat sitt val.
Man kan så tydligt höra ensamhetskänslan
ur de trötta, vemodiga — lägg ingen
biton av sentimentalitet i ordet! — de
vemodiga raderna han skriver till svågern,
när han mist både henne och sitt tag om
rikets roder, hans rike: Wir sind beide so
alt geworden, dass wir lange wohl nicht
mehr leben werden. Können wir uns nicht
noch einmal sehn und sprechen, ehe wir
abgehn? Es ist 66 oder 67 Jahre her,
dass wir auf dem Gymnasium den ersten
tropfen Bier zusammen aus der Flache
tranken; es war auf der Treppe neben der
Ober-Tertia. Wollen wir nicht den letzten
trinken, ehe es zu spät wird? Wir sind
beide alt, matt und verdriesslich, aber ich
habe doch das Verlangen, Deine Stimme
noch einmal zu hören, ehe ich —.

Hon var i alla fall den kvinna som
från början till slutet fyllde inte bara den
delen som ärvt litet professorsblod utan
hela hans ärliga, ridderliga junkerhjärta.

504

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:56:33 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1918/0548.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free