Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Laglighetens återställande i Finland. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CARL G. LAURIN
Därmed började revolutionen och det
egentliga blodbadet. Ty, som det hette i
proklamationen: »I dag har huvudstadens
arbetare med käckt mod störtat det mörka
fåtalsväldets huvudkvarter, som började ett
blodigt krig mot sitt eget folk».
Redan fyra månader förut hade man
beslutat sig för att göra uppror. Varför?
Jo, vid valet den i oktober 1917 hade
de borgerliga kommit i majoritet, och den
allmänna rösträtten visade sig icke räcka till.
»Arbetarna ha andra maktmedel än
rösträtten för att ge eftertryck åt sina krav»,
yttrade redan den 16 oktober förre
regeringschefen arbetaren Tokoi.
Den vänstra och denna gång mindre
hälften av samhället gjorde, missnöjd över
att ej vara majoritet, uppror, och man
ansåg att detta med hjälp av ett rödt
skräckvälde med plundrande och mördande skulle
gå så mycket lättare, som samhällets
majoritet — »det mörka fatalsväldet» eller
de s. k. slaktarna — voro obeväpnade.
På ena sidan alla borgare, alla
»bildade», allt vad folkskollärare, lägre
tjänstemän och dylikt heter, och så alla bönder.
Detta var det s. k. »klassamhället». På
den andra sidan voro de »klassmedvetna»,
främst så godt som alla industriarbetare,
de lösa jordarbetarna, använda vid de
omfattande fästningsverk, som Ryssland
under krigsåren anlagt över hela Finland
för att skydda sig mot eventuellt tyskt
eller svenskt anfall, de finska
socialistledarna av alla schatteringar, ofta eller
åtminstone ej sällan »tagande avstånd» från
de mest svårbortförklarade stölderna och
morden, samt de ur fängelserna utsläppta
brottslingarna och de i Finland förlagda
ryska trupperna såväl till lands som till
vatten och slutligen och ej minst den
ryska regeringen, som redan dagen före
revolutionen, således den 26 januari,
meddelat den finska lagliga regeringen att den
»sändt hjälp till finska rödgardisterna och
kommer även framdeles att göra det». På
denna sida fanns således vapen och
ammunition i överflöd samt även godt om
ryskt underbefäl.
Överbefälet för alla de finska röda
gardena fördes av ryssen Michail
Stepano-vitsch Svetschnikoff.
Man kan säga, att inför denna väl
beväpnade övermakt av omkring 90,000 man
de fullständigt avväpnade »slaktarna» hade
inte annat att göra än att kasta yxan —
om de hade haft någon — i sjön.
Finland tillföll emellertid i ett slag de
röda finska revolutionära organisationerna.
Ställningen var förtvivlad för det lagliga
Finland. Ryssland, denna gång det
revolutionära Ryssland, ville återerövra
Finland, och man planerade i Petersburg icke
blott detta utan ett nytt ryskt världsvälde,
»en proletariatets världsdiktatur», under
rvsk ledning, ty man tänkte sig och
arbetade på en resning av proletariatet i alla
Europas länder, och för att nämna ett till
Ryssland angränsande land hade man
särskilt god förhoppning på Norge, som ju
alltid varit ett »föregångsland» genom sin
svaga statsmakt, men både Danmark och
Sverige ansågos även lovande.
Då kom som en hoppets första stråle
för de vita general Mannerheims
proklamation. Delar av den lagliga finska
regeringen hade kommit till Vasa, och
den finländske general Mannerheim, som
utmärkt sig som rysk general och som
efter den ryska revolutionen, då hans
liv-eftertraktades, hade lyckats fly till Finland,
organiserade — med de mest lysande
egenskaper som överbefälhavare — i Österbotten
en vit folkhär, huvudsakligen bestående av
bönder. Dessa friskaror, som voro oövade
och dessutom obeväpnade, kunde endast
skaffa sig vapen genom att taga dem från
ryssarna. Man kan förstå med vilka
olikartade känslor i södra Finland de vita och
de röda nu läste den Mannerheimska
proklamationen, som lydde på följande sätt:
De av samhällets sämsta element i förening
med rysk militär förövade våldsdåden, plundringarna
och mordgärningarna mot den fredliga befolkningen,
av vilka dåd i synnerhet händelserna i Viborg häftigt
upprört Österbottens frihetsälskande bönder, ha
nödgat mig att avväpna de ryska trupperna i Vasa,
Lappo, Vlistaro, Seinäjoki, Jakobstad, Gamlakarleby
m. fl. orter.
Om icke rödgardisterna underkasta sig den
lagliga regeringen, komma landets förbittrade
bondetrupper att med vapen i hand själva döma
landsförrädarna.
De 5.000 avväpnade ryska soldaterna
garanteras personlig säkerhet och frigivas de omedelbart
efter det överenskommelse därom träffats mellan
Finland och Ryssland.
Överbefälhavaren för skyddskårerna
general Mannerheim.
Detta var den kritiska punkten, efter
vad general Mannerheim själv har
meddelat mig.
550
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
