Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Laglighetens återställande i Finland. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LAGLIGHETENS ÅTERSTÄLLANDE I FINLAND
Man hoppades emellertid på hjälp från
Sverige eller Tyskland, åtminstone väntade
man sig vapentransitering genom
förstnämnda land. För den svenska regeringen var
ställningen emellertid svår, vissa av dess
ledamöter voro ju partikamrater med den
revolutionära rörelsens finska ledare. Den
svenska regeringen gav det lagliga
Finlands sak förlorad samt ansåg sig ha skäl
att tro, att ej ens Tyskland skulle vilja
åtaga sig’ att militäriskt hjälpa till vid
utdrivandet av de ryska trupperna ur
Finland, ty hade Trotski och Rysslands
bolsje-vikiska regering gått in på det tyska första
fredsförslaget i Brest-Litovsk, hade det varit
svårt för Tyskland att ingripa. Först
sedermera, då Ryssland nekade att sluta fred,
blev det möjligt för Tyskland att låta en
division befria södra Finland. I början
på februari var emellertid ställningen
den mörkast tänkbara; den svenska
regeringen ville — en medling med
brottslingarna.
Ett inbördeskrig av ohygglig art
började. Norra Finland rensades av
Man-nerheims bondehär. Hans generalstab fick
värdefull organisatorisk hjälp av svenska
frivilliga officerare. En svensk frivillig
brigad bidrog med stora blodsoffer och
med utomordentlig tapperhet till det
viktiga Tammerfors’ intagande. Några tusen
finnar hade vid världskrigets början rest
till Tyskland för att där utbilda sig till
den i Finland stundande frihetskampen, på
vilken de hoppades. Detta stora
fosterländska offer kom nu väl till pass. De
blevo ett ypperligt underbefäl och fingo
visa sitt land oskattbara tjänster.
Länge — oändligt länge tyckte de
vita i södra Finland — stod fronten stilla
från Bottenhavet norr om Björneborg, norr
om Tammerfors, norr om Viborg till
Ladoga. Man hade sannerligen behov av
att samla sig och öva sig.
General Mannerheim ansåg själv att
han med dessa trupper och i främsta
rummet med bondehärens kärna, de
österbottniska och karelska bönderna, vilka
kämpade med okuvligt mod och stor
seghet, skulle kunna segra, och att hela
styrkan, tillsammans uppgående till 45,000
krigare, skulle kunna betvinga de omkring
90,000 rödgardisterna och ryssarna. Men
med skäl fruktande ett nytt och ännu
större blodbad på de vita i Sydfinland,
tvangs Finlands regering att anhålla om
hjälp hos Tyskland.
Jämför man truppernas
styrkeförhållanden med de 1808—1809 under finska
kriget stridande, voro då på svenska sidan
20,000, på den ryska, även vid detta
tillfälle utökad med en del finska förrädare,
omkring 40,000.
Den 6 april föll Tammerfors, den 13
april intogs Helsingfors av tyska trupper.
De senare framhöllo de rödas stora
personliga tapperhet i striden. Liksom de
tyska officerarna häpnade över de
fästningsanläggningars styrka, som av ryssarna
utbyggts i Finland, så förvånade de sig
också åt att de knappast förut mött
så sega motståndare som de finska
upprorsmännen. Den 16 maj intågade
Mannerheim med sin finska folkhär i
Helsingfors; 70,000 röda voro fångar. Alla deras
ledare hade flytt.
Det lagliga Finland hade med
värdefullt bistånd slagit ned upproret. Så ter
sig i mycket korta drag utvecklingen av
det hemska drama, som utspelades vid vår
östra gräns, ett uppror som både
inrikespolitiskt och utrikespolitiskt har varit av
den allra största betydelse för Sverige.
Hur borde vi ha ställt oss till detta
inbördeskrig? Varken högerpartiet eller
vänsterpartiet önskade att officiellt ingripa
med vapenmakt. Den neutralitet i
världskriget, som fasthållits både av höger- och
vänsterregeringar, ville man ej sätta på
spel. De borgerliga — och de äro som
bekant ganska många — och även
högersocialisternas ledare önskade laglighetens
seger, om också de senare, då faran väl
var överstånden, återigen i lugn kunde med
djupa brösttoner mullra de gamla kända
formlerna om de klassmedvetnas krav och
tala om provokation, ett ord som i vissa
kretsar hör till de mest användbara. Deras
stilla förtroende för de »slaktargarden», som
de i nödens stund önskade framgång,
förbyttes nu till ett hotfullt ögonbrynsrynkande.
Att, för att använda det svenska Folkets
Dagblads uttryck, »den unga finska
arbetarekulturens» försök att uppbygga ett
samhälle med frihet och rättvisa skulle hälsas
med hänförelse bland den revolutionära
delen av våra socialister är givet. En
enligt mångas tycke överdriven ängslan för
denna tydligt uttryckta sympati från deras
sida, som önskade ett liknande svenskt
551
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
