Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Laglighetens återställande i Finland. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LAGLIGHETENS ÅTERSTÄLLANDE I FINLAND
med stöd av de officiella röda och vita
dokumenten.
Vi svenskar ha mycket att lära. Det är
väl sant att den finska folkkaraktären är olik
den svenska, ehuru en viss förening av
lyrik och råhet är ganska
överensstämmande för bägge, och skulle icke likaväl
i Haparanda som det nu skedde i Torneå
kunna fattas en resolution på ett arbetarmöte,
i vilken herrarna befalldes att lägga av
stärkkrage och manschetter, »så att de
skulle se ut som andra människor»? Och
då i Åbo nu senast i december, således
före revolutionen, arbetarnas egna
ordningsmän, den s. k. milisen, skötte
säkerheten och butikerna plundrades, så tog
arbetareorganisationen »avstånd» och
framställde den övertygelsen att plundringen
var »provocerad» av borgarna, och det
gjorde ingenting att soldaternas tidning
i" Åbo meddelade: »att soldaternas
verkställande kommitté visste om dessa
händelser på förhand, men på grund av ett
enskilt meddelande av den finska
revolutionära kommittén vidtog den inga
åtgärder». Precis på samma sätt skulle det
ha låtit i Sverige. Vi visste här i
allmänhet ej om att friheten i Finland hunnit
så pass långt, att redan vid utgången av
1917 de röda »som lön för sitt arbete
för ordningens upprätthållande under
strejktiden i Åbo fordrade en halv million mark
under hot att eljest plundra staden» och
även fingo summan. Det var till denna
»ordningsmakt» Sveriges representant chargé
d’affaires Ahlström var hänvisad att söka
skydd åt den svenska beskickningen och
de svenska undersåtarna i Finland!
Hur var den då, denna de rödas styrelse?
Programmet utlovade som doktor
Söderhjelm meddelar bl. a.: »Krossandet av
byråkratien för all framtid, kväsandet en
gång för alla av domstolarnas
självrådighet, folkupplysningsarbetets rensning från
reaktionära strävanden, bankkapitalets
ställande under samhällelig kontroll samt
de stora plundringsföretagens övertagande
av samhället och drivande för dess
räkning utan hänsyn till den privata
äganderätten». Men doktor Söderhjelm påpekar,
att man »mycket snart insåg omöjligheten
att göra något», och de ledande röda
förklarade »att någon social revolution varken
var avsedd eller nödvändig», och detta
oroade naturligtvis en del idealistiska ar-
henning söderhjelm.
betare. Idealister fanns det godt oro på
den röda sidan, om också där som
annorstädes det av naturliga skäl fanns ännu
flera materialister, och bland de röda
fångarna visade det sig, som Söderhjelm
meddelar, »att så godt som alla, vilka beklädt
en eller annan förtroendepost, buro på sig
massor av sedlar och värdeföremål. Men
även hos menige man och kvinnor
anträffades väldiga belopp. Några hundra
tusen mark insydda i en fånges kläder ha
icke utgjort någon sällsynthet».
Dödsstraffet, som ej tillämpats i
Finland sedan ett sekel, »avskaffades»
naturligtvis av humanitärrevolutionära skäl. Man
tillämpade emellertid i stället något som
var ganska likt detta straff. Över 1,000
vita — inberäknat kvinnorna —
mördades bakom fronten. Icke en enda har
blivit straffad av den röda regimen för
dessa brott. Vad grymheterna — och de
voro fasansfulla — angår, skildrar doktor
Söderhjelm endast sådana, som omnämnas
i de rödas egna dokument.
Yrjö Sirola, en man med bildning, »en
stilla fanatiker», kanske mest liknande vår
borgmästare Lindhagen, blev utrikesminister.
Man sätter ju gärna en person, som verkar
anständig utåt, på en sådan plats, allra
helst som man sedan kan sätta sig på
näsan på honom, då det gäller det
inrikes. Inrikesminister och befälhavare för
röda gardet var en poliskund av mera
ovanligt rå läggning, Eero Haapalainen,
med det dåliga ölsinne som utmärker hans
ras. Det är mig ännu obekant, vilken
han närmast skulle motsvara i svensk
politik. Säkert är att de ideella fingo hålla
munnen och att de mindre ideella, såsom
alltid i allvarliga tider, skötte regerings-
553
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
