Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Karl XII i svensk vitterhet. En översikt. Av Erik Lindberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ERIK LINDBERG
ofta träffande deviser: T. ex. »Superant
superata fidem» å en medalj, präglad i
anledning av Narvasegern, eller den för
stämningen vid konungens ankomst till
det av fiender vimlande Stralsund
betecknande framställningen av konungen
tröstande det svenska lejonet, »das bedrängte
Schweden».
Was sorget I hr doch
Gott und Ich leben ja noch.
Eller för att nämna den måhända
vackraste av dem alla:
Gott ist allein mit Mir
Und Ich allein mit Gott;
Weil’ der mein Schild allhier
So acht’ Ich keine Noth.
En i sin enkelhet mera träffande
karakteristik av Karl XII liksom en
vackrare förklaring till hans beundrade
ståndaktighet torde man få leta efter. Ja,
varför skulle detta epigram ej kunna stå
såsom motto för hela tidevarvet?
En blick på den svenska
litteraturen visar i fråga om Karl
XII:s-uppfatt-ningen två huvudströmningar, som
stundom löpa parallellt, stundom ömsevis
dominera. Den äldre av de två leder sitt
ursprung från den karolinska tidens starkt
religiösa devotion för kungamakten, dess
uppfattning av Karl XII såsom Messias,
Guds utkorade redskap, som kommit i
världen för att »straffa sina fiender med
järnris och upprätta ett fredens
tusenåriga rike». Den till tiden senare, dess
direkta motsats, kan närmast
karakteriseras såsom en kritisk värdening av Karl
XII, betraktad såsom monark, statsman
och fältherre, sedd från
rationalistiskutilitaristisk synpunkt. Den är
karakteristisk för upplysningstidevarvet i vår
litteratur och bildar grundvalen för
Fryxells historieuppfattning, liksom för
senare tiders kritik av Karl XII,
exempelvis Strindberg, Adelsköld, Nyström
m. fl. Såsom fridsfursten hälsas han
vid sin tronbestigning av Gunno Dal-
stjerna, som sedermera i sin med
anledning av segern vid Narva skrivna
Göta kämpavisa, som för senare tider
skulle få en så stor betydelse (om dess
popularitet ännu under 1800-talet vittna
Atterbom och B. E. Malmström) skildrar
honom såsom Gideon, »Guds segersamma
hjälte», befriaren av Stolts Narva ur Herr
Peders klor. Den svenska bondens naiva
beundran och kärlek till sin unge monark
har här fått ett synnerligen vackert
uttryck. Sublim är särskilt slutstrofen med
dess klang av trohjärtad bondepsalm:
Du Stoore och Starke i Högdenne bor,
Som ögnasteen ackta din Smorde!
Bevara Kung Karl, som Dig jag förtroor:
Hans fijender din Krigsängel morde.
Betecknande för den nämnda
uppfattningen av Karl XII såsom Messias,
som tidsfenomen betraktat, är den
religionsprocess, som vid nyåret 1718
igångsattes i anledning av ett vittnesmål av
några medlemmar av ett pietistsamfund,
härstammande från Holland, som med Den
Heliga Skrift som stöd ville bevisa, att
konungen av Sverige verkligen vore den
väntade Messias. Den höga
uppskattningen av Karl XII just från pietistiskt
håll förefaller svårförklarlig med hänsyn
till den stränghet, för vilken separatisterna
voro utsatta från ortodox sida.
Förklaringen torde ligga i Karls personliga
egenskaper: hans orubbliga viljekraft och
starka rättfärdighetskrav, som pekade mot
mål, som ej voro av denna världen, samt
främst hans egenskap av skyddsherre
över de förföljda protestanterna i
Schlesien. Redan omkring 1707, i samband
med fördraget i Altranstädt, börjar
nämnda rörelse uppträda i Tyskland,
Holland, Finland och — Sverige. Här
hemma kan man i litteraturen, särdeles
mot slutet av Karl XII:s regering, spåra
denna messianska uppfattning. Så
framför allt i dikter av de i den karolinska
tidens vitterhet representativa bröderna
582
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
