Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Det finns ej fröjd, som jorden ger — — —. Av Byron. Översättning av Erik Kruuse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DET FINNS EJ FRÖJD, SOA\ JORDEN GER
Av BYRON
Det finns ej fröjd, som jorden ger, lik den hon tager bort
när tankens unga flykt blir tam och känslans flöde torrt.
Det är ej blott den unges kind som mister fort sin ros:
hans hjärtas blyga blomma far långt före den sin kos.
Så drivas de, som repa mod, när lyckan gått i kvav,
än in mot brottets skär, än ut på lastens vida hav:
än ha de mist sitt livs kompass, än pekar deras nål
mot land, som aldrig kunna bli en skadad skutas mål
Så breder sig en dödslik köld kring själen: skenbart frisk
blir denna döv för andras nöd och blind för egen risk.
Där våra tårars källa flöt, är nu ett fruset fall,
och glittrar ögat någon gång, är det en iskristall.
Om läppen lätt kan tala kvickt och sinnet lätt förströs
en natt, då man i brist på sömn har valt att slå sig lös,
så är det murgrön kring ett torn, som tiden vräkt omkull
det yttre yppigt friskt och grönt, det inre grus och mull.
Hur sällt att känna såsom förr, att vara vad jag var,
att gråta som jag förr begrät min lyckas flydda dar!
Så ljuv som öknens källa känns, om sältan än är stark,
så vore denna tår för mig i livets ödemark.
ERIK KRUUSE.
600
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
