Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Som du! Novelle af Xenius Rostock - Över dunklet. Av Jarl Hemmer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
XENIUS ROSTOCK
Han fik ikke talt ud — aldrig.
Helene kastede sig pludseligt med
uimodstaaelig Kraft ind over ham og
trængte ham baglæns klods op ad
Skibssiden. Hendes højre Haand klippede
som en Tang og bed sig fast i hans
Strube.
»Ja, ja . ..» stønnede hun, »helt og
holdent ...»
Ryall rykkede Hovedet bagover for
at komme fri — men Tangen fulgte
med. Hun følte hans Hals leve
voldsomt mellem sine Fingre — hun klemte.
Skæret fra Lanternen faldt blodrødt i
hans opadvendte Ansigt med de
stirrende Øjne. Hans ene Haand famlede
rundt i hendes Haar.
Som du —!
Hendes venstre Haand stødte mod
den store Jernklinke paa Stykporten.
Forstod hun, hvad det var? Fingrene blev
selv til Jern. Alt veg for hendes Greb.
Med et Brag tørnede Porten op.
Hun slåp .. .
Dybt under hende væltede Havet og
Mørket sydende forbi. Hun saa det ikke.
Stormen rejste hendes opløste Haar, saa
det stod som en brændende Fakkel i
Skæret fra Lanternen. Hendes Tænder
hakkede herreløst sammen.
Da mærkede hun med et — Robert,
ved sin Side.
Hun saa’ ham ikke, sagde ikke noget,
gemte sig blot skælvende ind i hans
Favn. Saa blev hun stille. Det var
som svævede hun gennem Æteren, tæt
omslynget af hans Arme. ..
Miledybt dalede hun ned i
Glemsler-nes evige Hav ved hans Side.
Endelig, endelig .. .
ÖVER DUNKLET
Av JARL HE/A/AER
Havet släcker sitt speglande ljus i kvällen och domnar,
tallen på strandens brant mister sin guldröda stam,
sveper sin slocknande topp i sorgsen skymning och somnar. —
Dödande färger och liv skuggorna smyga sig fram.
Dock — över dunklet är rymd, där gyllene ljusflöden rinna.
Högt över havet en mås flammar i skyn som ett bloss.
Se, i ett bländande sken hans mäktiga vingar brinna,
fyllda till brädden av sol, längesen svunnen för oss!
Äger du stigkraft, min själ! Då djupt du i skuggor är sluten,
mörkna, förtvivla dock ej! Kanske är sol i din rymd.
Spänn dina vingar och stig! Kanhända du guldbegjuten
svingar i oanad sol, långt sedan solen är skymd.
608
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
