Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Karl Staaff i sina efterlämnade verk. Av Tom Forssner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KARL STAAFF
på ett själstillstånd, som måste betecknas
som tro. Hela framställningen har
därigenom kommit att röra sig inom andligen
ganska trånga och tydligen absolut orubbliga
gränser. För det första utgår den från ett
axiom — författarens över varje diskussion
höjda övertygelse, att ett s. k.
demokratiskt statsskick under alla omständigheter
är en lycka, för att icke säga en
nödvändig livsbetingelse för varje kulturfolk. För
det andra fällas omdömena demokratisk
eller icke demokratisk alltigenom från
formella synpunkter.
Demokratiskt är enligt Staaff varje
statsskick, som låter folket i val genom
allmän rösträtt avgöra, huru eller
egentligen av vem det skall styras i landet. Icke
demokratisk är varje styrelseform, som
för-fattningsmässigt pålägger denna s. k.
folkvilja någon slags inskränkning. Som
formell indelningsgrund kan ju denna
bestämning vara tämligen användbar och har
åtminstone hävden för sig. Men nog blir
den bra ointressant, om den icke
kompletteras med en undersökning från
innehållets synpunkt. Ligger det i sakens
natur — och i så fall varför — att ett
formellt demokratiskt statsskick alltid
framkallar ett mera folkgagneligt, i sak
demokratiskt arbetsresultat än de mer eller
mindre autokratiska styrelseformerna? Kan
det icke tänkas, att under vissa givna
samhällsförhållanden den demokratiska
principen rent av är predestinerad att spåra
ur och ge ett falskt, antidemokratiskt
utslag? Kan det icke hända, att i
stället ett historiskt givet, formellt icke
demokratiskt statsskick just innebär
möjligheten att framkalla ett sundt folkligt
statsliv? Varje resonemang i sådan anda
saknas emellertid i Staaffs arbete. Och detta
är så mycket märkligare, som författaren
visar sig hava en mycket klar blick för,
att likartade institutioner hos olika folk
ingalunda framkalla ett likartat politiskt
liv. Betydelsen av folkpsykologiskt och
historiskt givna förutsättningar framhåller
han ofta med skärpa och varnar ideligen
för att i ett land draga för vidtgående
slutsatser av förhållandena i ett annat. Vid
jämförelser mellan de fyra demokratiska
statsskick — Englands, Frankrikes, Förenta
Staternas och Schweiz’ — som Staaff
behandlar, tillämpas ovannämnda synpunkter
på ett ofta mycket intresseväckande sätt
ooh ge stundom upphov till en besk
kritik av den demokratiska principens
tillämpning — men längre går han icke.
Även där man tycker, att tankegången med
naturnödvändighet måste leda över i ett
resonemang om själva den demokratiska
principens vara eller icke vara, klippes
den obönhörligt av. Här får icke finnas
något tvivel.
I ett särskilt, ganska obetydligt
kapitel upptager författaren visserligen till
bemötande »anklagelserna mot det
demokratiska styrelsesättet», men han frånskiljer
därvid alla anmärkningar från dem, som
rikta sig mot själva det demokratiska
systemet »och söka undergräva tron på och
aktningen för detsamma». Han varnar
uttryckligen alla demokrater att ge sig i lag
med dessa falska profeter. För varje
verklig troskämpe borde det väl dock ligga
närmare att taga djävulen vid hornen och
visa upp honom i all hans fulhet.
Man tycker, att denna Staaffs tydligen
bergfasta övertygelse om den demokratiska
principens allena saliggörande kraft borde
bottna i en idéeli tro på folkviljans egen
skapande förmåga. Men tvärtom, i så
avseende är han en utpräglad tvivlare, varom
ju även hans praktiskt politiska verksamhet
stundom burit vittne. I här behandlade
arbete synes han mig närmast tilldela
folkviljan rollen av en nästan gudomligt
avlägsen kraftkälla, en nödvändig mystisk
bärare av suveräniteten. Fiktionen om
folkviljan är nödvändig som en fast
utgångspunkt för det demokratiska systemets teori,
men lika litet som andra gudomligheter
bör folkviljan numera få ingripa i det
dagliga livet. Den skall i allt förtolkas och
realiseras av det maktfullkomliga
prästerskapet, och detta tänker sig Staaff alltid
organiserat som en hierarki med stark
maktkoncentration mot toppen. All
utövande politisk makt i samhället anser han
praktiskt taget böra vara samlad hos en
partiregering, som samtidigt även fungerar
som envålds-, allom bjudande partiledning
inom parlament och valmanskår.
Sitt ideal har han funnit i den moderna
parlamentarismen, sådan den så småningom
utvecklats och med järnhård konsekvens
befästats inom Englands oskrivna
författning. För den hyser han en
reservationslös beundran. Dess principer utvecklar
han på ett högeligen intressant sätt med
611
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
