- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjugusjunde årgången. 1918 /
614

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Karl Staaff i sina efterlämnade verk. Av Tom Forssner

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

TOM FORSSNER

sig i den intressanta och vederhäftiga
framställningen av Schweiz’ statsskick. Detta
är ju till ytterlighet demokratiskt, men
saknar varje spår av parlamentarism. Den
genom fullständigt allmän rösträtt för män
och kvinnor valda nationalförsamlingen
väljer på tre år förbundsrådet och till
ordförande däri på ett år presidenten.
Förbundsrådet fungerar som ett slags
verkställande utskott, vilket mottager direktiv
från parlamentet och lojalt utför dem, även
om de icke stå i överensstämmelse med
dess uppfattning. Såväl regeringens som
parlamentets verksamhet stå dessutom under
folkets direkta kontroll genom de talrikt
förekommande folkomröstningarna, vilka
icke blott kunna gå ut på att bifalla eller
förkasta av statsmyndigheterna antagna
lagar, utan även på viktiga områden kunna
innebära initiativ. Detta egendomliga
styrelsesätt fungerar emellertid med stor
säkerhet och har som bekant förmått
garantera Schweiz ett sundt inre politiskt liv och
en aktad ställning utåt. Ett så lyckligt
resultat måste ju glädja Staaffs
demokratiska hjärta men verkar tydligen i viss mån
förbryllande. Slutreflexionen blir också:
»Sà mycket kan man tämligen säkert säga,
att det schweiziska styrelsesättet icke skulle
kunna lyckas väl hos ett hetsigt folk och
icke ens hos ett trögt folk fullt av
hetsigheter» — en bland de ytterst få direkta
häntydningar på svenska förhållanden, som
förekomma i arbetet.

För oss anser Staaff uppenbarligen, att
parlamentarismen i möjligast engelska form
är det eftersträvansvärda idealet. Det
utsäges ingenstädes direkt i arbetet, men de
allmänna resonemangen om konungadöme,
överhus, partiväsende och
ministärbildning giva dock oförtydbart vid handen,
att han ansett parlamentarismens
genomförande i Sverige för vårt kanske
viktigaste politiska önskemål. Hela hans långa
politiska verksamhet innebär ju också främst
en aldrig vilande, seg kamp för detta
önskemåls realiserande, och hans
efterlämnade arbete kastar ett klart ljus över den
medvetna konsekvensen i denna på olika
fronter utkämpade strid.

Icke minst intressanta äro hans
uttalanden om konungadömet. I enlighet med
sin uppfattning att den majoritetsstödda
partiregeringen icke bör eller ens får hava
någon annan regulator på sin maktutövning

än den, som ligger i risken att komma i
minoritet, vänder han sig med indignation
mot varje tanke på en än så svag personlig
konungamakt. Vid regeringsbildandet kan
naturligtvis icke undvikas, att konungen
personligen uppdrager åt någon att bilda
ministär, men han bör icke i ringaste mån
få lägga sig i, huru detta uppdrag
full-göres, ja, i ett väl ordnat samhälle bör
t. o. m. utseendet av premiärminister vara
en formalitet. Äro de politiska förhållandena
sunda, finnes alltid en ledare, som är
självskriven, och skulle han mot förmodan icke
väljas, bör den politiska disciplinen vara
sådan, att ingen annan kan eller vill åtaga
sig uppdraget. På ministärens verksamhet
bör konungen icke hava möjlighet att
utöva något som helst annat inflytande än
det han eventuellt kan förvärva genom goda
råd och upplysningar. Han bör därför
även utan varje inskränkning ställa till
ministärens förfogande den rent suggestiva
makt över folkets sinnen^ som ännu kan
ligga i royauténs imposanta emblemer. Den
teoretiska grunden för Staaffs uppfattning
om konungens ställning till ministären
ligger i tanken att makt och ansvar skola
täcka hvarandra. Denna sats är ju varken
ny eller originell och lärer, om man ser
den någorlunda i stort, vinna så gott som
allmänt bifall inom mera utvecklade
samhällen. Men Staaff driver den in i
absurdum. För honom finnes intet både — och.
Ständigt och jämt, i stort som smått,
gäller det antingen — ellet’. Antingen får
du rätt eller också jag. Att det finnes
många framkomliga mellanvägar vill och
kan han icke se. Han har icke ringaste
känsla för, att även konungen trots allt
inför framtiden faktiskt bär ett personligt
ansvar för regeringen. Det finnes
visserligen icke och bör icke få finnas några
former för utkrävande av detta ansvar,
men det kan likväl bliva tungt nog, och det
återverkar direkt på den institution han har
både rätt och skyldighet att genom tiderna
förvalta. Man kan förstå, att Staaff måst
åstadkomma svåra komplikationer, när han
med sin envisa formalism sökt driva
igenom en mot all svensk tradition så
stridande uppfattning om konungens ställning
i statslivet.

Lika stick i stäv mot den svenska
författningens anda och för den engelska
parlamentarismen arbetade han i sin långa

614

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:56:33 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1918/0666.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free