Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Ny svensk lyrik. Av Olof Rabenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NY SVENSK L
YRIK
På det allra lyckligaste sätt är i dessa
dikter reflexionen inspunnen i fantasiväven;
där finnes icke en tanke som ej är en ton,
icke en ton som ej gömmer en tanke.
Man läse som exempel det utsökta
stycket Landtlig kyrkogård, där versen rankar
sig kring en filosofisk meditation.
Se, blott en kalkmur skiljer från varandra
en by för livet och en by för döden,
och vad den ena dock är lik den andra
med sol och lummighet och mänskoöden!
Mariner och slättlandstavlor,
trädgårdsmålningar och blomsterstycken, genrer och
interiörer, minnessånger och visioner bilda
länkarna i Idyllernas gyllne kedja, lätt och
fint spunna i varandra. En dikt, som väl
förtjänade sin plats i antologien av våra
yppersta fosterlandssånger, är den, som
heter Där ligger Sverige, vari våra olika
landskap utbreda sig inom fantasiens
fågelperspektiv. Bland dessa landskap finns
det ett som Österling skildrat med genuin
styrka och originalitet, nämligen Skåne.
Hans diktning tillhör vår mest
karakteristiska, ur jordgrunden uppvuxna naturpoesi
och kan som sådan icke vidare undvaras.
Det ursprungliga i hans inspiration förringas
icke därav, att han, som det vill synas,
mottagit väckande intryck av den nyare
skönhetsdruckna engelska lyriken, som ju
också är samstämd med ett landskap
liknande det där Österling hör hemma. Som
han är, hylla och älska vi honom som en
svensk skald, den förvisso mest
betydande inom den yngre generationen. Sin
skånska huldra har han besjungit i den
spelande dikten Flickan i det gröna.
Hon svärmar än vid våra skånska sjöar
när vassen tovar sig och häggen snöar,
hon lever kvar som underton och anda
i fågelsångens muntra mångahanda.
Österlings dikt blommar med häggen
och sjunger med lärkorna.
Om Österling är den rikaste lyriska
begåvningen bland Sveriges yngre skalder,
har även Sigfrid Siwertz en naturlig
sångådra, som väl är av ett tunnare, men
dock av ett fint och klart flöde. Siwertz
har tillika som diktare en dragning mot
den episka och objektiva konsten, men
vare sig det är gestalter eller idéer han
framställer, strimmar han dem med sin
lyriska kolorism. Siwertz tillhör den grupp
av svenska diktare, som skulle kunna kal-
las för Stockholmsförfattarna, därför att
deras naturell och temperament bildats av
Stockholms både klimatiska och andliga
luftstreck. Både motivkretsen och
stämningstonen i Siwertz’ diktning föra honom
till denna grupp. Och det måste sägas,
att icke många ha så fin blick för
valörerna i Stockholmsaspektet som han.
Stamfadern till alla Stockholmssångare är
naturligtvis Bellman; för alla älskare och
prisare av huvudstaden är det väl nära
nog omöjligt att icke vandra i
Fredmansdiktarens spår. Hans inflytande gör sig
nu också märkbart gällande i
Lördagskvällar, dock icke mera än att varpen är hans,
medan författaren för egen del kan taga
ränningen i anspråk. Man kan beteckna
stilen i den utmärkta diktsamlingen som
lyrisk realism. Skalden framför i ett bjärt
figurspel typer ur det småborgerliga
Stockholmslivet och bestrålar dem med
naturomgivningens d. v. s. med sin
naturkänslas poesi. Som hos Bellman förenar sig
idyll och humor, burlesk och komik med
svärmiskt drömlynne.
Gastar och kupidoner omfamna varann —
för att tala med Fredman. Konstnärlig
tukt och elegans utmäiker Siwertz’
skildringssätt; man har ibland intrycket av en
litet för medveten stilisering på bekostnad
av den poetiska fullklangen. Den
artistiska intelligens, som varit verksam vid
diktcykelns komposition och utformning,
är emellertid alltigenom prisvärd. De
typer, skalden skildrar, äro tagna ur deras
egen nöjes- och verksamhetskrets och bära
i dragen färgen och stämningen från sin
miljö. I första dikten t. ex. få vi se
bagaren och sotaren på ett festligt gille på
Pelikan. Den vulgära exteriören är
illuderande framställd, och till ramen passar
tavlan, som visar oss de båda såta
kumpanerna — ett par äkta svenska typer —
skinande av rus och svett. Under spritens
inverkan för dem deras fantasi ut i ett
svindlande kaos, och därvid är det
karakteristiskt, att den endast förstorar deras
gängse och naturliga föreställningsvärld.
Bagaren, gripen av gudomlig yra, känner
glädjens jäst svälla i sitt bröst och ser
jordens ymnighetshorn uttömma sin säd,
medan världsbrandens gnistor ryka kring
sotarens huvud. En ypperlig figur är
vidare barberarbiträdet Filén, som midt under
617
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
