Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Ny svensk lyrik. Av Olof Rabenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OLOF RABENIUS
sin kurtis för skönheterna på Nacka
värdshus plågas av ångest för ett väntat
fängelsestraff, en ångest, uttryckt i makabra
barberarfantasier.
Se månen som ett rakat lik
ur molnens .svepning glor.
På liknande sätt är karakteristiken
anlagd genom hela persongalleriet.
Ytterligare ett exempel kan nämnas, nämligen
kontrabasen, en stackars krogkapellist, vars
själs strängar, i samklang med hans stora,
hjälplösa instruments, brista av längtan att
med sin kärlek nå den vackra fröken
Janina, som i kapellet för första fiolen.
Skildringen av slaktaren Kihlman gör ett
dråpligt intryck genom motsatsen mellan
den olycklige mannens blida lynne och
hans blodiga yrke.
O Emma, dyster var den kväll,
du mumlade ditt nej.
Man äter gärna revbensspjäll,
men slaktarn tål man ej!
Jag arme, som med kniven fått
ett hjärta på min lott!
Den festliga pompen över arbetartåget
och soldatmarschen är också väl träffad.
Alla dikter stå icke i jämnbredd med de
nu nämnda; med den ynkliga
stensprängar-historien har författaren exempelvis huggit
en smula i sten.
Sin finaste verkan nå emellertid
dikterna, då Siwertz’ egen lyrik fläktar in i
skildringen. Det är fallet bl. a. i Den
första vårkryssen, som berättar hur några
handtverkare lämna vardagslivets mödor och
styra ut på Brunnsvikens lockande vågor.
Stockholmsvårens poesi slår oss med hela
sin friska tjusning tillmötes i denna dikt;
där är glittret och skvalpet vid kajerna,
luftens soliga blåst och de gröna
strändernas idylliska hägringar. Priset i
samlingen må dock givas åt dikten Det höga
besöket, ett stycke olympisk barock, fylld
av den nordiska sommarnattens rusande
immor och lyriska doft. I sällskap med
Apollon besöker Backus Djurgården, där
de båda gudarna finna bryggaren och
mäl-taren inslumrade vid sina killekort och
utdruckna buteljer. I lövskymningens
clair-obscur bli gudarnas gestalter liksom
dansande skuggor i de sovandes dröm, och
luften omkring dem glimmar och pärlar
som speglade den vinets ande. Med en
lätt återklang av Heidenstam låter skalden
Apollon utbrista:
En kyss broder Backus, si dagen var din,
och sant har du sagt, att min höga
dursehlauchtiga klarhet blir frusen och tunn,
om aldrig dess stråle far simma
i rusiga blickars imma
från yrans och tårarnas eviga brunn.
Som det renaste violinstråk ljuder
slutstrofen :
Så tog han sin båge och vandrade hän
som en glans över speglande vatten.
Men Backus steg in under skumma trän
och blev ett med den nynnande natten.
Ar det icke själva källstrålen i Siwertz’
nordiskt-svärmiska lyrik som med dessa
verser springer i dagen? Och det är dess
droppar som ligga som dagg på marken i
den Stockholmsnatur han skildrar.
Bland våra äldre skalder har Daniel
Fallström ännu kvar sin verv och vigör.
Hans omedelbara och varma sångarlynne
sättes alltjämt med lätthet i rörelse under
intrycket av idéer, natur och människor.
Som han känner, så sjunger han, och den
inre impulsen tyckes genast framkalla
dikten, som därför får något av
improvisationens friskhet över sig. En i ordets
vackra mening naiv natursångare,
entusiastisk, ömhjärtad, god och glad — sådan
är och förblir den Daniel Fallström, som
vi alla uppskatta. Det är sant, att han
varken är den bäriga, fördjupade tankens
eller den utsökta, förfinade känslans skald,
och lika litet kan han i specifik mening
kallas en vaies som en artifex. Men han
är dock något av bägge och detta i en
sund mänsklig harmonisk blandning. Hans
dikt kan ibland verka en smula
schablonmässig, klingande ungefär som en Valse
d’amour, men vad ingen kan förneka, är
det musikaliska föredrag, varmed han
utför ett stycke, som kanske icke har den
allra ädlaste melodi. Till finsmakare
vänder sig näppeligen hans dikt, men
skalden har en säker ställning som tolk för
den romantiska borgerlighetens känslor. I
hans diktning finner man förenade den
idealism och den sensualism, som så att
säga motsvara den naturliga människans
behov. Man kan älska Gud och
fosterlandet, utan att därför försmå vinet och
kvinnan, och en vacker vad kan behaga
ögat i omväxling med en tindrande stjärna.
Men vare sig det är blod eller ande som
talar, det är alltid uppriktighet i
bekännelsen och värme och natur i orden.
618
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
