Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Ny svensk lyrik. Av Olof Rabenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OLOF RABENIUS
av våren, vars första späda blomliv och
bleka ljusdallringar av allt i naturen tjusar
honom mest. Det är genom en glänta,
där sälghängen och vårlökar växa, vi följa
skalden på hans väg. Det kunde tyckas
som om dylika vårstämningar voro uttömda
för poesiens del. Förvisso ej; den
outtömliga naturen är mäktig av oändligt
skiftande verkningar på det evigt nya
människosläktet. Vad Forsbergs vårdikter
beträffar kan man icke frånkänna dem den
poetiska självupplevelsens friskhet. Den
stämning, varunder han inspireras, kan
betecknas som en ljus ömhet, som ger sig
tillkänna i dikternas juvenila vibrato. Det
lyckas honom att i flykten gripa det tillstånd
som kunde kallas det lyriska ögonblicket,
varunder man förnimmer tiden som ett sus
i evighetens rymd och blir mäktig av
fjärr-synta aningar. Här är en strof, född ur
ett sådant ögonblick:
Slå din slöja, skymning blå och skör,
omkring allt det alltför kantigt skurna
— sakta hjärta, sakta nu, jag hör
tidens dropp ur evighetens urna.
Av kärlekens flyktiga ros har han
bevarat de pressade bladen i denna strof:
— en skymningsstund, som längesen är borta,
det står en vissnad blomma på mitt bord.
Vad lyckans stunder ändå äro korta,
en blick, ett leende, ett vänligt ord.
I sin erotik framträder han någon gång
som en studentbohème men vanligen som
en svärmare inför det vårligt skära och
fina hos den unga flickan, till vilken han
talar i ömt beskyddande ton. I en
midsommardikt få vi en ljus bild av den
vandrande studenten med sin flicka ute i
naturen :
Jag fäster blommor av konvalj i hatten
och strör ett fång violer för din fot —
så gå vi samman i Johannisnatten
på vildmarksvägar över ris och rot.
En intagande egenskap man märker hos
skalden är hans trofasthet mot sina
minnen och bästa känslor. Om de vita
vårarna, som han så vackert besjungit, säger
han, att det blev» hans öde »att stilla vårda
deras minnens eld». Innerligt och intimt
återger han ett barndomsintryck med
följande stämningsbild:
Mor i kvällens skymning spelar
någon gammal serenad:
medan gatans lyktljus faller
in på hennes blommors blad.
Henrik Forsberg är en av de mest
skattade bland våra unga journalister; han
förtjänar även sin lager bland våra unga
poeter.
Bland den senaste finländska lyriken
skall här uppmärksamheten fästas endast
vid tvenne verk, nämligen Emil Zilliacus’
Hellenika och Greta Langenskjölds
Dagrar. Zilliacus är en kulturskald, som tar
sitt stoff och i viss mening även sin form
från den grekiska dikten och konsten, som
växt in i hans personliga bildning. Det
yttre perspektivet i hans dikt utgöres av
ett klassiskt landskap, vars ädla linje är
dragen från ett odysseiskt hav till ett attiskt
landskap, men även hellenisk levnadsvisdom
och skönhetsanda härskar i denna poesi.
Måttan och harmonien i ett grekiskt
konstverk återspeglar som bekant motsvarande
sedliga egenskaper; det är betecknande att
hellenerna själva betraktade khariterna
(gracerna) som beskyddarinnor av all visdom,
dygd och frejd. Besinningsfullhet i
glädjen, resignation i smärtan, ståndaktighet i
kampen — sådana egenskaper, uttryckta
även i tragedierna och körsångerna, är det
som Zilliacus läst ut ur de grekiska
konstverken, t. ex. de attiska stelai, som på sitt
sätt kunna illustrera en Sophokles’andliga
höghet. Det »ädla aftonljus», som vilar
över dessa skulpturer, har skalden sökt —
och även lyckats — uppfånga i sina
transskriptioner. En av dessa lyder:
Väl mötte sorgen mig och avskedssmärtan,
och länge, länge dvalts i skuggors ängd
de människor, som reste dessa vårdar.
Men om det eviga i våra hjärtan
är marmorns maning, och hur rikt bemängd
med rosendoft från livets rosengårdar.
Det elegiska drag, som är så
utmärkande för den grekiska poesien och konsten
och som uppstår genom dödsskuggans fall
över det strålande livet — redan Akhillevs’
härliga hjältegestalt är ju ställd vid porten
till Hades — går nu också igen i Zilliacus’
personligt formade efterdiktning. Bland
Ha-desvisionerna i samlingen fäster man sig
vid Jungfrun, hon som skördats i sin
ungdoms vår utan att ha fått blomma som
brud.
Dikterna äro sammanförda i grupper.
Bland dessa konstellationer märkas
Tha-latta, Klassiska träd och Attiska gravar,
som äro ägnade grekiska motiv. Till detta
620
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
