Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Puvis de Chavannes. Av Georg Pauli
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PUVIS DE CHAVANNES
var den enda moderne konstnär som fann
nåd inför saren — sar Peladan. — Men
han var även linearisternas höga
föredöme, och realisterna sågo i honom den
samvetsgranne naturdyrkaren, vars konst
grundades på kärleksfullt studium. För
koloristerna den store symfonikern, som
kunde orkestrera dukar av icke vanliga
mått, stod han för impressionisterna
som pleinairismens introduktör i det
monumentala måleriet. Akademikerna
slutligen böjde sig aktningsfullt för
bäraren av de stora traditionerna, ämnena
och de latinska deviserna, hans höga
bildning och (mot slutet) hans höga ordnar,
och centrala ställning i Frankrikes konstliv.
Vid en tidpunkt (90-talet) då
konststrävandena började splittras i osedvanlig
grad längtade man att finna en samlande
personlighet, och där fanns Puvis de
Chavannes, lugn på den svala höjd, i
vars genomskinliga ljus hans harmoniska
psyke härskade.
Hans konsts stilbyggnad var, som jag
i inledningen anmärkte, uppförd av ma-
terial från olika epoker. Hans konst
är ett träd med vidt utgrenade rötter,
och i dess krona susa alla samtidens
vindar. Alla framsteg visste han
tillgodogöra sig, och alla skolor filtreras så
att säga i hans konst. Hans stora
dukar äro symfonier, där han visserligen
lånat mycket av instrumenteringen av
forntid och samtid, men som alltid skola
förbli hans egen tillhörighet genom deras
personliga, blonda och ändock sä fullt
moderna klangfärg.
Studiet av hans verk lär oss att den
djupaste originalitet är icke den från den
egna rasens tradition lösrivna, men
fastmer den i densamma rotfästa och
poten-tierade. Man är allför ofta benägen att
proklamera en viss ytlig säregenhet i
det konstnärliga uttryckssättet såsom det
framför allt beundransvärda. Och ju
flera beröringspunkter med det allmänt
mänskliga och större anslutning till
universella bildspråk, desto ursprungligare
måste den individens egenart vara, som
förmår göra sin stämma genomträngande.
HUVUD AV UNG FLICKA. STUDIETECKNING TILL HOPPET.
^39
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
