Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Vilhelm Ekelund som essayist. Av Algot Werin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
w
VILHELM EKELUND SOM ESSAYIST
Av ALGOT WERIN
ILHELM EKELUND har
genomgått en utveckling av inte
alltför vanligt slag. Den
känslosamme lyrikern, som odlade
sin smärta, blev en patetisk viljeförkunnare,
för vilken ingenting mindre än den
stål-hårdaste heroism var nog. Från det täcka
Ringsjölandskapet, sommarens solskensland,
sökte han sig ut till havet, när det är som
ödsligast, upprört av vår- och höststormarna,
eller upp till de vinterliga höjderna
ovanför vegetationsgränsen. Där fortsatte han
den eviga dialogen med sitt hjärta, i
vilken älsklingsorden tapper, eldig, trotsig,
stålblixtrande ständigt gingo igen. Men
luften är isande och något tunn där uppe
på alptopparna, de mänskliga organen,
framför allt hjärtat, må inte så väl,
ödsligheten och enformigheten, som till en
början haft något storslaget över sig, trötta
i längden. Därför är det välgörande
för Ekelunds läsare, och bör väl ha varit
det för honom själv också, att han
uppsökt mera tempererade och gästvänliga
trakter. Han har återvändt till hembygden,
Ringsjölandskapet, landet på gränsen
mellan skogen och slätten med svala, skuggiga
bokdungar och soliga ängar mellan
hasselgärdena — idyllens landskap. Hur
lyckligt han fångat dess färg och doft på ett
41 — Ord och Bild, 2J:e årg.
641
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>