- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjugusjunde årgången. 1918 /
643

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Vilhelm Ekelund som essayist. Av Algot Werin

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

VILHELM EKELUND SOM ESSAYIST

du vara trygg.» Man ser att han inte vill
släppa sin ungdoms lärofader.

Ekelund, som i Antikt ideal helt
för-behällsamt satte måttfull inom
citationstecken, kallar sin sista bok Metron. Han
har kommit ett godt stycke bort från den
filosof som bekände: »Mass ist uns fremd»,
och finner en djupare livsvisdom i
Shakespeares och Goethes summariska: »Mognad
är allt.» Emersons trohjärtade förälskelse
i allt levande är människovärdigare än
Nietzsches filisterhat. Det är si och så
med människorna, men har inte Goethe
rätt i att en ärlig karl med frisk lust och
öppet sinne kan leva drägligt nog bland
dem? — I Tyska utsikter höra vi först
de nya tonerna. Ekelund läser Emerson.
Denne f. d. pastors blida
söndagsförkunnelse irriterade honom i början. Han hade
för litet av salt och eld. »Man kunde bli
ursinnig på honom! Vill hugga och slå
efter honom. Är det fult och trist i ens
liv, kan det svida i en, när man kommer
till Emerson — liksom när man en dag
vid ödsligt sinnestillstånd överraskas av det
första vårkvittret.»

Emerson har den sällsynta föreningen
av heroiskt och idylliskt, mod och
saktmod, djärvhet och fromhet. Är det inte
att häpna över, att man kan vara god och
renhjärtad och likväl inte vara dum? Att
ha ett hjärta som en enkel småborgare och
ändå vara en radikal tänkare! Kan man
verkligen vara ett geni utan att vara
indignerad, söndrig och sjuk? Gott humör och
må bra — är det inte för medelmåttorna,
förutsätter inte produktivitet kramp och
extas? — Emerson har enerverat Ekelund,
men slutat med att draga honom till sig.
Man kan inte läsa Emerson länge utan att
taga intryck, och så har den store
amerikanen — en av de få, vars liv och
författarskap gått upp i en lycklig enhet —
med sitt milda hjärta och sin soliga
visdom kommit att betyda mycket för
Ekelund.

Av egen drift har Vilhelm Ekelund
kommit till insikt om att ljus och glädje
är fruktbarare än mörker och dysterhet,
men han har härvid haft god hjälp av
böckerna. Han är en studiernas man, dock
inte en lärd — den »snusförnuftige
bild-ningsfilistern» hatar han som trots någon
romantiker — han är en allhumanistiskt
bildad dilettant, en. gentleman reader av

engelskt snitt, som läser vad dagen
påkallar och hjärtat åstundar och emellanåt
kastar ner notiser i sina waste-books. Han
läser endast de böcker som gå in i hans
tankebanor — en metod så sträng som
någon — och deras innehåll och problem
kan han återge med det genomlevdas
lyriska kraft. Ty han upplever böckerna —
till skillnad från de flesta läsare.

Ännu i Tyska utsikter kunde han
umgås vänligt med rätt ovärdiga » belletrister»
— ordet har den lägsta valör, när
Ekelund använder det — men sedan har han
resolut vräkt alla moderna salongsböcker
med band i »konditorstil» från hyllan, och
när han nu vill föreläsa för oSs, tar han
fram en mörknad och aktningsvärdt tummad
volym, måhända köpt i något av
bokstånden på Grosser Neumarkt i Hamburg.
Man riskerar hos Ekelund inte att komma
i sämre sällskap, han är bildande att läsa,
även om han är mer stimulerande än så
direkt givande som en Schopenhauer. Och
när man läst honom någon tid, tackar man
honom uppriktigt för att han fört en så
långt bort från den fattiga dagslitteraturen
till de friska källorna, de evigt aktuella
böckerna.

Ekelund lever i böckerna. Ibland
känner ju också han den intellektuelles leda
vid läsning och tvivlar på att den
produktive drar nytta av studier. En tid trodde
man ju att Shakespeare var ett naturgeni,
som inte behövde böckernas glasögon för
att läsa i naturen, som Lessing uttryckte
det. Men Ekelund tröstar sig med att
Goethe i hela sitt liv var en stor
bokslu-kare, och Montaigne, som var originellare
än de flesta, tog sina idéer från alla håll
och kanter. Kan man överhuvud komma
med nya tankar? Det gäller att i sig
uppta de gamla tankarna, så att de bli som
nya. Originalitet är något relativt, det är
på det större behovet, törsten som geniet
känns igen. På förmågan att assimilera,
kring en personlig kärna samla allt
förträffligt, som redan sagts av andra. Denna
förmåga har Vilhelm Ekelund, visserligen
begränsad, men i sin begränsning så
mycket mer inträngande. Han förstår som
Montaigne konsten att »lägga örat till
böckerna» — men långt ifrån till alla böcker,
det finns många som äro helt slutna för
honom. Därför kan han också den
vanskliga konsten att citera.

643

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:56:33 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1918/0699.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free