Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Modern ungersk litteratur. Av Béla Leffler
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BÉLA LEFFLER
ENDRE ADV.
I sina uttryck är han stark symbolist,
och versens mening döljes icke sällan av
en svårlyftbar slöja. Han begagnar fria
vers, eftersträvande språkets musik och
rytm utan att dock vilja pressa sina
tankar in under strängt tillskurna versformer.
Utav tyska moderna diktare är han
närmast att förlikna vid Mombert och Arnö
Holz, utan att dessa utövat egentligt
inflytande på honom. En av hans mest
expressiva verser må här anföras i tysk
översättning av Heinrich Horväth.
Die weisse Frau.
Eine alte Burg ist meine Seele,
Herrisch und dumpf und ohne Licht.
(Nicht wahr, so gross sind diese Augen?
Und leuchten nicht und leuchten nicht!)
Es hallen die verlassnen Sale,
Von triiben Mauern in das Tal
Starren zwei grosse dunkle Kenster —
(Wie miid die Augen und voll Qual.)
Hier ist ein ew’ges Geisterirren,
Ein Kryp’enhauch und Moderduft,
Verdammte hasten dnrch den Nebel
Und tasten ächzend nach der Gruft.
(Nur manchmal in geheiroen Nächten
Durchgltiht das trübe Aug ein Sirahl.)
Die weisse Frau geht um im Schlosse
Und lacht durch’s Fenster in das Tal.
Endre Ady bildade med sitt
uppträdande en alldeles ny skola, vars tidskrift
»Nyugat» (Väster) alltjämt vinner terräng.
Ibland de stora som små diktare, vilka
fylkat sig kring honom, må nämnas Bela
BalXzs, djupsinnig tänkare, lyriker,
dramatiker (hans betydande renässansdrama »Den
sista dagen» har väckt välförtjänt
uppseende), den framstående Danteöversättaren
Mihaly Baisits, den livströtte
Nietzsche-beundraren Gyula Juhasz. Denna nya
lyrik har emellertid ännu icke slagit
fullständigt igenom, och särskilt världskriget
har bildat en mäktig broms för dess
framträngande, i det den därunder mäktigare
uppflammade nationalismen skyndade att
taga avstånd från allt, som smakade av
västerland. Det är mig emellertid en glädje
att konstatera, hurusom denna överdrivna
nationalism under krigets fjärde år
betydligt modererats.
Kriget kom att lyfta en annan diktare,
Géza Gyöni (1883—1917), upp ibland
ungrarnas intressantaste skalder. Han hörde
till Adys skola och var före kriget föga
bekant; uppseende väckte han först, då
han i den kringrända och förtvivlat
kämpande fästningen Przemysl skrev sina
begeistrande och tröstande sånger. De äro
verkliga soldatsånger, dessa, visserligen
snarast riktade mot kriget, men dock tändande,
hänförande, gripande. Emot en slår
krutets kvävande rök, lukten av fiendeblod
blandat med vännens, i dem jämra tusen
och åter tusen sårade och ännu talrikare
döende i en sista rosslande suck. Den
unge skalden fick ett tragiskt öde.
Tillsammans med hundra tusen andra kom han
från Przemysls fästning till Sibirien.
Härifrån skickade han hem sina verser med
hemvändande invalider, i urholkade kryckor
eller tvålbitar. De äro som smärtfyllda,
brinnande suckar efter den ungerska
jorden, för vars skull hans och många tusen
ungrares hjärta skälvde borta i fånglägren.
Det var denna skälvning och Sibiriens
köld som till sist skulle döda honom, och
nu vilar han där, följd i graven av sin
bror, som ej förmådde överleva honom,
och ännu tusen medbröder, dem ingen fred
för hem igen. — Den övriga ungerska
krigspoesien må här bli onämnd. Den består
mest av tillfällighetsdikter, nationalistiska,
fulla av segerfanfarer och den ungerske
soldatens lov. Blott här och var klingar en
allvarlig ton i fredens och livets intresse. Ibland
dessa diktare förtjänade den unge Tamas Emöd
att nämnas.
650
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
