Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - De sista timmarna. Av Ivar Bjarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IVAN BJARNE
samt, va! Lundkvist, ge mig sin åra och
gå till kojs!
Lundkvist: Jag–—
Styrman: Ja, just du. Du ser så
glåmig ut att du säkert behöver sova.
Lujidkvist: Jag! Jag! (Går bort mot
fru Hjorth.)
Fru Hjorth (springer till hälvten upp):
Nej!
Styrman: Gå förut!
Lundkvist (kuvad): Ja, styrman.
(De ro. Tystnad.)
Det har blivit alldeles ljust. Men solen
syns inte. Vinden är i tilltagande, den
kommer fortfarande från norr. De övriga
vakna. Endast städerskan Greta sover
ännu. Hon är helt ung, aderton år
kanske. Hennes ansikte, som är mycket
av-magrat, synes underligt blekt i den grå
vinterdagern.)
Dardel: Sjung något för oss herr
Blinkenstein! Vi behöver pigga upp oss.
Persson: När vi ingen mat har. Javisst.
Hvem får vatten i dag?
Styrman: Endast samme lille man som
i går, Elias får. Det är knappt en halv
liter kvar.
Persson: Och jag?
Styrman: Du får ingenting. Jag får
ingenting. Dardel, Lundkvist, kvinnorna,
ingen får mera något vatten. Elias är den
ende som får.
Dardel: Det är rätt.
Styrman: Ja, det är rätt. Vi beslöt
att det skulle bli så, då vi ännu hade
ankaret nästan fullt. Det blir inte mindre
rätt därför att vi nu bara ha kvar en smula
på botten.
Fru Hjorth (sakta): Tack, styrman.
Tack, tack.
Kokerskan (Hon är en storväxt kvinna,
röd i ansiktet som om hon nyss kom från
spisen. Kinder och öron äro förfrusna):
Ingen har sett något fartyg?
Styrman: Nej, ingen.
Kokerskan (för sig själv): Inget fartyg,
inget fartyg — — — Och jag som ändå
talade med Gud i går kväll. Herre, sa
jag, du kan icke tillstädja att dina barn
förgås ömkligen i svält och hunger. Då
svarade han och sade: Nej, kvinna, så
skall det heller icke bli. Kölden och
hungern är blott en prövning, som du måste
undergå för dina synders skull. Och då
sa jag till honom: Gör pinan kort, Herre!
Andersson (spärrar upp ögonen; hans
ansikte visar att han fullt och fast tror att
kokerskan talat med sin Gud och fått svar
också): Va sa han då då?
Kokerskan: Han lova att han skulle
göra’n kort, lova’n.
Fru Hjorth (sitter och ser bort mot
städerskan Greta, som ligger orörlig,
utsträckt på båtens botten): Men — — —
Andersson: Min far i livstiden tala’
ofta med sin Gud och fråga’n om saker
och ting och fick svar.
(Ingen hör på honom. Alla ha följt
fru Hjorts blick och sitta och se på Gretas
bleka ansikte.)
Fru Hjorth: Men–-—
Dardel (reser sig långsamt och vacklar
bort mot kvinnan som ligger orörlig, han
blir stående bredvid henne en stund, drar
så fram en trasa under toften och breder
den över hennes ansikte; han mumlar
något, endast enstaka ord höres): —–är
i himmelen — — — vårt dagliga bröd
giv oss — — — förlåt oss våra skulder
— — — amen. (En våg lyfter båten
högt upp på en vågkam, två åror sättas
instinktivt ned för att bromsa under
färden ned i vågdalen; ett ögonblick ligger
relingen nästan under vatten. Med ett
raskt grepp under den dödas skuldra
stjälper Dardel henne över bord och går
tillbaka till sin plats.
Alla åror arbeta förtvivlat. Allas ögon
äro hårdt igenknipna som om de äro rädda
att bländas av något starkt ljus. Akterut
guppar högt uppe på vågkammen de nyss
lämnat ett ansikte som alla se ehuru de
blunda.
Det går en timme, kanske två.
Roddarnas muskler slappas. Båten har ju
intet mål. Dagern är lika grå som förut.)
Elias: Mamma! Mamma! Jag är så
törstig.
Fru Hjorth (ger honom vatten; alla
se begärligt på den lille då han dricker):
Så, min gosse!
Elias: Mamma?
Fru Hjort: Ja.
Elias: Mamma, när kommer vi hem?
Fru Hjorth (sakta): I morgon!
Elias: I morgon! Det sa mamma i går
också.
Lundkvist: Tyst pojke!
Kokerskan: (vaggar fram och tillbaka
658
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
