- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjuguåttonde årgången. 1919 /
3

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Eremitlivet i dess betydelse för religion, konst och litteratur. Av Yrjö Hirn

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

EREMITLIVET

tala om det estetiska intresse, som
förbinder sig vid studiet av den
gammalkristna och den katolska askesen samt
det gammalkristna eremitväsendet.

En sådan uppgift kunde ej bli
behandlad i en hastig översikt, såvida man
ej för tillfället finge förbise några sidor
av ämnet, vilka eljest skulle fresta till
vidlyftiga och tidsödande utvikningar.
Jag skall därför alls icke inlåta mig på
någon jämförande värdering av det som
för konsten var en förlust, och det som
eventuellt kunde räknas som en vinning
av att människorna satte sin strävan i
flykt från världen och i offrande av livets
fröjder. Ännu mindre är det nödigt att
här ingå på något etiskt eller estetiskt
bedömande av själva askesen som sådan.
Det onaturliga, förnuftsvidriga,
motbjudande om man så vill säga det, i de
fanatiserade anakoreternas självtortyr har
blivit tillräckligt ofta framhållet; och det
behöves ingen ny argumentering för att
väcka en modern människas ogillande
av dessa sjukliga förirringar. Däremot
kan det finnas skäl att påpeka de drag
i förirringen, som göra densamma till en
viss grad begriplig, d. v. s. som giva
oss en möjlighet att framleta någon
allmänt mänsklig strävan, vilken — om
också förvriden i sin riktning — låge
till grund för de onaturliga och
förnuftsvidriga livsyttringarna. Huru litet sympati
vi än må ha till övers för de gamla
eremiternas räkning, så äro vi likväl
skyldiga att söka förstå dem så väl som
möjligt och bedöma dem med all den
objektivitet vi äro förmögna av.

För att nå fram till ett sådant
bedömande gör man riktigast, om man
begynner med att sammanställa
självplågarnas och eremiternas liv med de
s. k. trosvittnenas. Askesens paradox
får till en viss grad sin förklaring i
martyriets paradox, d. v. s. i den
förnuftsvidrighet som ligger till grund för den

starka kärlekens begär att få offra sig
själv för sitt föremål. Den kristna
fromheten, som benämnde sig en himmelsk
kärlek, fann sin tillfredsställelse i att för
sitt föremål få uppoffra livet självt.
Förföljelserna och lidandena, som skrämde
de svagare, gjorde de starkares trosliv
endast rikare och fullare. Därför kunde
man rent av föreställa sig, att de mest
exalterade bekännarna förnummo en viss
saknad under de tider, då det icke
erbjöds något tillfälle att betyga sin
tros-kraft i martyrium. Men begäret att vittna
genom offer behövde i alla fall icke
förbliva otillfredsställt ens under de tider,
då församlingarna åtnjöto en yttre fred.
Om man av religionens bud var
förhindrad att beröva sig det liv, som
tillhörde Gud, så kunde man åtminstone
uppoffra allt som gav den jordiska
existensen värde: kärlekens glädje och
familjens lycka, ärelystnadens och den
yttre verksamhetens lockelser, och all
njutning och allt välbehag, som det
världsliga livet skänkte. Så drevs man,
i övermåttet av sin hängivenhet, till de
självpålagda lidandenas kraftprov. Gick
man miste om det blodiga martyriet, så
fann man en ersättning i askesen, som
är ett oblodigt men i stället, som
Hieronymus sagt det, ett kontinuerligt
martyrium. Genom att underkasta sig
smärtor och umbäranden trodde man sig i
from efterhärmning komma närmare den
lärare, vars liv varit så fyllt av
lidanden. Genom att i förväg utstå plågor
trodde man sig kunna avkorta en del
av de plågor, dem man för sina
synders skull hade att utstå i det kommande
livet. Och man föreställde sig dessutom,
i enlighet med den »reparationsteori»,
som spelat en så stor roll i
katolicismens kultsystem, att de lidanden en
enskild underkastade sig kunde verka
som ett slags vikarierande försoning för
andras synder. Slutligen, och framför

3

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:57:02 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1919/0019.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free