Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Eremitlivet i dess betydelse för religion, konst och litteratur. Av Yrjö Hirn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
YRJÖ HIRN
allt, njöt man väl även helt oreflekterat
av att i smärtan och uppoffringarna
vinna ett förtydligat medvetande om
vad allt man förmådde utstå för sin
kärlek och sin tro. Därför är det icke
underligt att man kunde ägna sig
åt askesen med en verklig entusiasm,
och att man höjde sig ända till heroism
i sina självpålagda uthållighetsprov.
I all denna strävan fanns det väl icke
mycket som vore särskilt utmärkande
för kristendomen. Icke heller låg det
någonting nytt i de former, dem
askesen antog. Den betydelsefullaste av alla
avsägelser, och den enda jag i dag skall
närmare uppmärksamma, var den som
innefattades i föresatsen att leva ensam.
Offret av det sociala umgängets fröjder
var ju det oftast framburna av alla offer,
och det som synes ha ansetts mest
tacknämligt för gudomen att mottaga. Men
om sålunda Antonius och hans
efterföljare med sitt liv endast fortsatte en
gammal tradition, så vann
eremitväsendet för den kristna kyrkan, och därmed
medelbart för den kristna konsten och
poesien, en vida större betydelse än det
någonsin hade ägt hos de judiska och
hedniska folken.
Det fanns även, oberoende av alla
främmande förebilder, i de kyrkliga och
världsliga förhållandena under det fjärde
seklet många orsaker, som gjorde det
isolerade asketlivet lockande för de
frommas sinnen. Kristendomen hade
reformerat de enskildas seder och skärpt
fordringarna på rättrådighet och dygd,
men den hade ännu icke förmått
reformera den offentliga moralen. Därigenom
blev motsatsen mellan det religionen
lärde och det liv man såg omkring sig
så skarp och syntes så oförsonlig, att
mången ömtålig varelse icke förmådde
finna någon räddning i annat än en
flykt från världen. Sökte man sig undan
till öknen, där man — som eremiterna
uttryckte det — var ensam med sig själv
och sin Gud, så var man säker om att
icke besmittas av den syndiga
omgivningen vid hoven, vid ämbetsverken
eller vid hären. Alla de, som voro nog
känsliga för att lida av det allmänna
fördärvet och alltför svaga för att
upptaga kampen mot detsamma, de drogos
då — liksom deras gelikar ännu i dag,
vare sig de äro troende eller icke
troende — till att isolera sig från det
aktiva, politiska livet. Och det fanns
andra som av mindre goda skäl
lockades till att i eremitkojorna söka en
tillflykt undan världens ondska. De
medborgerliga plikterna, med allt vad de
innefattade av hård krigstjänst och tunga
skatter, voro ingalunda alltid burna med
jämnmod av de romerska undersåtarna.
Det har därför även påståtts, att det
fanns många av de gamla eremiterna
som drivits till sitt fromma liv av fruktan
för värnplikten eller taxeringen. Vare
sig emellertid att det varit en moralisk
samvetsömhet eller något mer egoistiskt
motiv som ledt dem till att slå sig ned
i avlägsna bergshålor eller otillgängliga
ödemarker, så kunde dessa enstöringar
med fullt skäl bekräfta sanningen av
det gamla ordstävet, att den lever bäst
som är bäst gömd.
Det är nödvändigt att framhålla även
de mindre hedervärda motiv, som lågo
till grund för eremiternas isolerade liv.
Men det behöver icke särskilt
understrykas, att eremitväsendet och det senare
utvecklade klosterväsendet aldrig hade
förmått vinna en så stor betydelse för
det religiösa livet, om det upprätthållits
endast av svaga och vekliga flyktingar.
Hos de stora asketerna var det icke
någon beräkning eller någon trötthet
som lockade dem till ensamheten. De
levde icke i några idylliska och fredliga
tillflyktsorter; tvärtom, de uppsökte just
de trakter, där de voro mest utsatta
4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
