Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Eremitlivet i dess betydelse för religion, konst och litteratur. Av Yrjö Hirn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EREMITLIVET
för faror och anfäktelser. Även om det
icke är sant — som legenderna, tavlorna
och Chateaubriand velat göra det troligt
— att lejonen skulle ha strukit omkring
i Egypten, så fanns det i Thebaidens
ödemarker ormar, hyänor och andra
vidriga varelser, som jagade fasa i
eremiternas sinnen med sina vederstyggliga
utseenden och sina hemska läten. Det
var endast naturligt att de inflyttade
gudsmännen, som icke kände öknens
djurvärld, uppfattade de motbjudande
skepnaderna antingen som djävlar eller
som djävlarnas utsända. Mörkrets furste
ville icke tillåta, så tänkte man sig, att
några fromma varelser inkräktade på
hans område. Han lät de djärva förstå
vad det betydde att man kränkt hans
överhöghet i hans eget land, när
flädermössen vid kvällsskymningen fladdrade
kring anakoreternas huvuden, eller när
hyänorna om natten upphävde sina
skrattande läten utanför deras grottor.
De ryktbara »anfäktelserna», av vilka
alla eremiterna, och särskilt deras
lärofader, den store Antonius, voro så pinade,
berodde ju enligt den kyrkliga
förklaringen på ingenting annat än djävlarnas
försök att jaga de kristna männen bort
från de platser, över vilka de själva
ansågo sig äga herraväldet. Men Guds
kämpar läto icke skrämma sig av våld
eller hotelser, de höllo ut på sina poster,
och när de vunnit frid i en trakt,
uppsökte de sina motståndare i andra, ännu
dystrare, och därför enligt den
vidskepliga uppfattningen ännu farligare trakter.
De slogo sig ned i förfallna,
människo-tomma städer, som enligt deras tro voro
hemsökta av de döda hedningarnas
fredlösa andar; de upprättade sina
bönekamrar invid de hedniska
gudom-ligheternas forna tempel, liksom för att
utmana avgudarna till kamp med den
rätte gudens stridsmän; eller de kunde,
som Antonius gjorde det, bosätta sig i
gamla egyptiska gravbyggnader, vars
inre väggar voro täckta med hedniska,
d. v. s. enligt de kristnas mening
djävulska målningar.
Om eremiterna därpå i sin exaltation
och i sina feberfantasier tyckte sig
förföljda av djävulen och hela hans anhang,
så hade detta — som Charles Kingsley
i detalj har framhållit i sin visserligen
rent populära, men icke desto mindre
idérika och fängslande bok om
eremitlivet — till en god del sin grund i de
skrämmande intryck, med vilka naturen,
djurvärlden och den obegripliga
bildkonsten mottogo de djärva nykomlingar,
som sökt sig sitt hemvist i ödemarkerna
och i de övergivna ruinerna. Det kan,
från vår synpunkt sett, förefalla
klen-modigt att en man som Antonius lät
sig skrämmas av relativt ofarliga djur,
av gamla beläten och av brokiga bilder
på de målade väggarna. Men ett
gammalkristet helgon skall bedömas icke i
enlighet med vår utan i enlighet med
sin egen tids uppfattningssätt. Och söker
man försätta sig i den gamla, rättrogna
uppfattningen, så förstår man att historien,
eller kanske rättare den fromma
romanen om Antonius’ strider och anfäktelser
— som för en protestantisk publik blivit
bäst bekant genom parodierande, groteskt
komiska bildframställningar — för de
troende katolikerna icke är någon komisk
utan tvärtom en heroisk historia: en
kristen hjältesaga om den modige
enslingens kamp mot de inbillade men för
honom tyvärr nog så verkliga farorna i
djävulens och dämonernas riken.
Det är emellertid icke enbart några
heroiska motiv som de stora eremiternas
biografer ha skänkt åt den katolska
litteraturen. Hieronymus’, Palladius’ och
Surius’ relationer om ökenfädernas
leverne, och framför allt den s. k.
Athanasius’ Antoniusbiografi, äro dessutom
fullkomliga äventyrsromaner, och som
5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
