Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Eremitlivet i dess betydelse för religion, konst och litteratur. Av Yrjö Hirn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
YRJÖ HIRN
heten att de största misantroperna ofta
äro stora zoophiler. Djuren ha sina
bästa vänner bland dem som dragit sig
undan från människornas umgänge, och
de stora eremiterna bilda intet
undantag från denna allmänna regel. Mr T.
R. Glover har i sin intressanta bok
Life and letters in the fourth Century
framhållit hurusom man i samband med
klosterrörelsen hos det fjärde seklets
människor kan iakttaga ett nyväckt
intresse för de s. k. osjäliga varelserna.
Och om man noggrant genomgått
biografierna i det katolska helgonkalendariet,
så finner man i eremithelgonens liv
talrika bekräftelser på detta påstående. Den
mildhet och välvilja gentemot djuren,
som så ofta i historien karakteriseras
som någonting typiskt Franciskanskt,
den hade kommit till uttryck i fromma
sägner många århundraden innan
helgonet från Assisi hade diktat sina sånger
om »syster lärka» och manat
människorna till medlidande med »broder
åsna». På samma sätt, sålunda, som man
i de första seklens litteratur anträffar
hela den madonnesymbolik, som enligt
en allmänt gängse uppfattning skulle ha
blivit utbildad först av Bernhard av
Clairvaux, så möter man redan hos de
äldsta eremiterna det djurvänliga
betraktelsesätt, vilket ofta framställts som
någonting nytt för 1200-talet.
Det kan naturligtvis icke bliva fråga
om att förutsätta någon
verklighetsmotsvarighet för alla de underbara, ofta
alldeles otroliga sägner som förtäljas om
eremiternas förhållande till djuren. När
man läser någon av de talrika — i och
för sig visserligen icke osannolika —
berättelserna om konungar, som jaga
ett villebråd, vilket finner skydd i en
skogsgrotta hos en helig eremit, så
förutsätter man, att det är ett
budd-histiskt inflytande som spökar i den
kristna litteraturen. När man bland de
fromma legenderna anträffar anekdoten
om en man, den helige Hieronymus,
som hjälper ett sårat lejon och därefter
åtföljes av djurens konung som av ett
troget husdjur, så känner man igen en
gammal folksaga, vilken anknutits vid
legenden på grund av att helgonets
ikonografiska attribut, lejonbilden, blivit
missförstådd av fromma och olärda
församlingsmedlemmar. I andra fall åter
har man skäl att antaga, det sägner
blivit uppdiktade från början till slut
för att tjäna något symboliskt eller
något moralpedagogiskt syfte. Men allt
detta behöver på intet vis hindra oss att
tro, det åtminste en del av de fromma
sägnerna i någon mån grundat sig på
fakta. Eremiternas sparade ömhet och
deras behov av sällskap måste ju ha
drivit dem till att söka närma sig alla
de levande varelser de hade i sin
närhet. I några avseenden måste man även
antaga, att en eremit hade bättre
förutsättningar än någon annan för att lyckas
i dylika närmanden. Deras liv, som var
ägnat att utbilda lugn och behärskning
och som — särskilt när de uppehöllo
sig i öknar och urskogar — stålsatte
dem för fruktan, gav dem just de
egenskaper, med vilka man tämjer djur.
Djuren å sin sida märkte väl snart, att
de hos de fromma enstöringarna hade
intet att frukta. De långa
andaktsövningarna, under vilka eremiterna sutto
orörliga, ofta flere timmar å rad, gjorde
det möjligt för även de skyggaste
varelser att närma sig dem med förtroende.
Därför behöver tvivlet kanske icke alldeles
förstöra vår uppskattning av legender
sådana som den om huru trastarna sutto
och sjöngo på Sankt Guthlac’s knä medan
han bad sina böner. Hade man en gång
iakttagit något dylikt litet mirakel, så
försökte man naturligtvis förbättra
verkligheten genom poetiska överdrifter.
Sålunda uppstodo sägner sådana som t. ex.
10
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
