Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Eremitlivet i dess betydelse för religion, konst och litteratur. Av Yrjö Hirn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
YRJÖ HIRN
Man skulle antagligen i
litteraturhistorien längesedan ha framdragit
talrikare exempel på asketer, som »läste
Guds ord i de skapade tingen», såvida
man icke låtit vilseleda sig av ett alltför
inskränkt begrepp om natursinnets
väsende. Där man icke funnit bevis på
någon uppskattning för det slags natur,
som under ens egen tid varit mest
beundrad, har man förutsatt en fullkomlig
likgiltighet för allt slags
landskapsskönhet. De strängaste av asketerna tilläto
sig icke att blicka med välbehag på
några som hälst skapade ting, vilka
väckte föreställningar om veklighet och
vilsam njutning. De undflydde tvärtom
alla intryck som påminte om de fröjder
de avsagt sig. Men härav kan man pä
sin höjd sluta sig till, att deras smak
med avseende å landskapsskönheten var
en annan än den vanliga. Och om de
flydde från en viss naturomgivning, så
sökte de i stället sin tillflykt i en annan
miljö, som med sina scenerier bättre
motsvarade deras behov och livligare
tilltalade deras sympati. Jag skall, för
att belysa vad jag menar, som exempel
citera endast ett utdrag ur det brev, i
vilket Hieronymus beskriver sina
själsstrider och sina frestelser i öknen. Han
jagades, säger han, från plats till plats
av minnet om det världsliga liv han
övergivit, och som med sina anfäktelser
förföljde honom ännu i hans ensamma
hydda. Var trakt som bevittnat hans
frestelser blev honom skrämmande.
»Ipsam quoque cellulam meam, quasi
cogitationum mearum consciam,
perti-mescebam. Et mihimet iratus et rigidus,
solus deserta penetrabam, sicubi concava
vallium, aspera montium, rupium
præ-rupta cernebam, ibi meæ orationis
lo-cus, ibi illud miserrimæ carnis
ergastu-lum». De djupa klyftorna eller de
sträva höjderna gåvo honom den fred,
som han förgäves hade sökt i en gla-
dare eller mer idyllisk omgivning. Och
därför att naturen, där den var vild och
sträng, bättre stämde överens med hans
eget sinnes oro, och därför att han i
ett allvarligt och dystert landskap bättre
undslapp sig själv, syntes honom även
detta slags landskapsnatur vackrare än
någon annan. Han har i hänförda
ordalag prisat öknens skönhet: »O öken,
utropar han, som prydes av Kristi blomster,
o ensamhet, i vilken vi kunna uppresa
byggnadsstenarna till den store
konungens stad, o ödemark, i vilken vi bättre
än någonstädes njuta av den förtroliga
gemenskapen med Gud.»
Hieronymus var visserligen till hela
sin lynnesläggning mer litterär än någon
av de andra asketerna. Men om han
bättre än de förstod att uttrycka sina
förnimmelser, så följer därav icke att ej
de övriga skulle ha känt på samma sätt
som han. I själva verket anträffar man
nog så många gamla försvarsskrifter för
eremitväsendet, i vilka författarna,
Basi-lius, Athanasius, Chrysostomus, Eucherius
o. a., särskilt framhålla de ensamma
tillflyktsorternas mäktiga naturskönhet som
en av eremitlivets lockelser. Och alla
de många enstöringar, som icke lämnat
oss några skrivna vittnesbörd om sitt
liv och sina tankar, de ha i alla fall
givit prov på sitt natursinne i det sätt
på vilket de valt platserna för sina
botövningar. Ty de gamla eremitcellerna,
liksom de gamla klostren, äro i regeln
uppförda i en landskapsomgivning, som
för den samtida världsliga uppfattningen
föreföll avskräckande i sin otillgänglighet,
men som för oss äger en romantisk
skönhet. Benediktus slog sig som eremit ned
i just det Subiaco, vars naturskönhet före
honom hade uppskattats av den store
dilettanten kejsar Nero; och hans
efterföljare, de senare grundarna av
benedik-tinska kloster, ådagalade i sitt val av
platserna en utpräglad förkärlek för de
14
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
