Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Sex prosastrofer. Av Fredrik Vetterlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SEX PROSASTROFER
Av FREDRIK VETTERLUND
I SIN intimaste väns papper
fann han följande . . . eller
kanske han endast läst det
i hans själ:
I
Moder, jag är hos dig några dagar
som alltid på sommaren.
Vi äro för tillfället ensamma i ditt
rum, och du sitter i din soffa, som du
inte kan röra dig ifrån, och vi tala om
gånget och nytt. Kända ansikten träda
fram ur skuggorna, kända platser te sig
i belysning, kända röster höra vi.
Men genom rummets västerfönster
ligger julieftermiddagen in med sin heta
gyllne glans, och därute över tak och
skorstenar strålar lufthavet ljust och
omätligt och överjordiskt lugnt, som om i
detta nu det alls icke funnes krig till
borta i världen.
II
Nu går jag ut en stund på vandring
i den sommarödsliga staden.
Jag kommer till några avsides
liggande gator, där handtverkare och småfolk
bo. I denna heta eftermiddag äro de
nästan tomma, och husen stå tysta och
kasta skugga och undra. Endast himlen
lever och strålar ned även här, djupblå,
brinnande, redan med en aning om
kvällston i skenet, liksom över den öppna
Skåneslätten vidt här utanför.
Jag tycker mig på ett besynnerligt
sätt övergiven borta i dessa gator, som
jag annars så väl känner. Är det för
att jag vet, att nästan samtliga vänner
äro resta härifrån? Att det är flere år
sedan jag bodde i denna stad och nu
dyker upp i den ensliga sommarglansen
som en gengångare.
Med ens har jag ingen frid i själen
härborta på de avsides gatorna. Jag
måste skynda hem igen till dig, soin
sitter i din soffa på ditt rum och lever
bland bilderna från vårt förflutna. Du,
som för mig är själva morgonskenet,
du med vars minnen och hjärta mina
egna hjärtetrådar äro förenade.
–Över dina drag flyger ett
leende, glädtigt men strax trött, och den
sena eftermiddagen ser ånyo in till oss
bägge, tindrande och djup.
111 ^Ad
Och det är en annan gång, en skumt
regnruskig augustikväll. Vi, dina barn,
ha hjälpt dig fram till fönstret, där en
gatlykta kastar sken upp mot ditt anlete,
som synes helt blekt.
Änyo äro vi två ensamma du och jag.
Häruppe i det dunkla rummet. Nere från
gatan höras vandrare och röster, vilkas
vardagliga högljuddhet blir komiskt
strunt-viktig och onödig för oss, som inte ha
med den att göra och inte äro i någon
50
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
