Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Flora och Bellona. Karlfeldts nya dikter. Av Olof Rabenius - Per Hallströms konungadramer. Av Fredrik Böök. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FLORA OCH BELLONA
Talet börjas, nu var stark,
tänk på gamla seder,
ty en kyrkblund utan snark
är kyrkovärdens heder.
Dikterna En gammal man och I F’ridolins
spår skuggas av humorns tungsinne eller
vemod. Men när skalden säger, att
Fridolins sång är tömd och dömd och glömd,
så jävar han påståendet med varje rad i
sitt nya verk, som åter tjusar oss med
Din vårsjäl, Maj i Munga,
din höstsjäl, Fridolin.
Några bland de märkligaste dikter,
Karlfeldt skrivit, äro Häxsångerna i Flora och
Pomona — djupa, bisarra ingivelser av en
storslagen formgivning. I den nya
samlingen finns en häxdikt, som icke lämnar
de tidigare efter i uppfinning och
stämningskraft. Skalden målar däri med
påsklegendens färg en häxridt och smyckar
liksom med påskens fagraste liljor
häxsab-baten. Två häxor, en gammal och en
ung, rida på sina kvastar till Blåkulla.
Vid anblicken av kyrkans kors faller den
gamla till marken som ett uttömt skal.
Vad som sker med den unga berättas i
följande underbara strof:
Den unga drivs som av en stöt
mot morgonens betäckta sköt.
Till jorden under hennes fot
det sjunker som ett moln av sot;
det är den svåra synd hon tänkt.
Men stjärnbeblänkt
hon styr sin ban
mot månens gula påsktulpan,
och kärven mellan hennes knän
slår ut som blom på videträn.
Som på en sky av stråligt ris
hon seglar friskt för vårlig bris
till paradis.
På ett skönare sätt — liksom näckrosen
ur en göl — kan icke en himmelsvision
blomma fram ur grotesken. I en sådan
legenddikt får man först blicken för den
Karlfeldtska humorns hela djup.
Det är icke den enda gången Karlfeldts
poesi tar en religiös flykt. I den manligt
ömma dikten Syskonen sjunger han
livsföreningens och tröstens ord vid graven. Och
den självbekännelse han avlägger i
Sjukdom — som f. ö. mästerligt återger
febersynernas dunkla fantastik — har det
gripande och ödmjuka allvaret hos en man,
som löser sig från dödens hot och med
samlad och renad vilja går ett nytt liv
till mötes.
Jag var ej mogen, jag var ej värdig,
ty nog jag lidit och nog jag njutit,
men ett står kvar, förr’n en man är färdig:
att skapa lycka ur vad han brutit.
Över dikterna ligger ännu solfallet från
Fridolinslyriken, vars gyllene viston är
spunnen i sånger som Om våren, Helig
lund, Poeten till sångmön. Och vi drömma
åter i hans poesis nordanskog,
där ureld bor i kärnved, tung och mogen.
PER HALLSTRÖMS KONUNGADRAMER
Av FREDRIK BÖÖK
I.
ER HALLSTRÖMS Karl den
elfte har icke en strängt
genomförd dramatisk byggnad; där
finnes knappast ens någon intrig i
egentlig mening. Man skulle kunna kalla
det ett krönike-drama; i en rad tavlor ställer
det fram huvudmomenten i Karl den elftes
konungsliga bana, begynnande med den
oerfarne ynglingens kröning och slutande
med den mogne, härdade och hårdnade
monarkens återblick på sitt verk. Med
intrigens bortfallande har också allt det
ro-maneska, allt det godtyckligt fabulerande
försvunnit: det är som om diktaren icke
nänts att låta fantasiens slingerväxter
skymma undan de hårda, granitgrå kon-
per hallström : Karl deri elfte. Historiskt skådespel. Stockholm, Albert Bonniers förlag.
61
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
