Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Per Hallströms konungadramer. Av Fredrik Böök. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PER HALLSTRÖMS KONUNGADRAMER
spela den ridderligaste och vackraste roll
gentemot den unga drottningen. Måhända
har porträttet förlorat i must och kraft
vad det vunnit i värdighet, men det ger
icke desto mindre en levande och trovärdig
tolkning av Johan Gyllenstiernas väsen.
I andra akten var Gyllenstjerna hjälten,
i tredje akten, slaget vid Lund, är det
kungen själv. Inför faran och döden löser
sig hans bundna väsen; den dystre och
stele grubblaren blir sorglös, glad, genialt
säker på sig själv och sin uppgift. Här
möter oss den vackraste och mest gripande
scenen i skådespelet, samtalet mellan kungen
och Haquin Spegel före bataljens början.
Beredd att offra allt, längtande till dödens
vila från alla plikter och bekymmer, frågar
kungen sin präst, om Gud kan förlåta
honom själva det tunga och . missnöjda
sinne, som hindrat honom att njuta Guds
gåvor med glädje och tacksamhet. Och
med all den värme och kraft, som Spegel
är mäktig, svarar han kungen, att Gud,
som själv delat bördorna och lynnena, icke
fordrar mer än det yttersta som en
människa förmår, han klappar hans huvud med
orden: »Gud välsigne dig, Karl.» Det är
efter denna Spegels välsignelse, rymmande
allt det enkelt mänskliga, det trohjärtat
ärliga i den karolinska fromheten, som
Karl den elfte kommenderar sitt framåt.
Han befinner sig i det inspirerade tillstånd,
då en människa har själva sin empiriska
individualitet, med dess begränsning och
svagheter, under sig. Han är den kristne
hjälten, som glömt sig själv. I diktens
form har Hallström här tolkat den
upplevelse, som Karl den elfte livet igenom
högtidlighöll på årsdagen av slaget vid Lund.
Men personlighetens gränser träda fram
på nytt. I fjärde akten, bröllopet på
Skottorp, bevittna vi den hårdhet, den
vresiga obändighet och kyla, som Karl den
elfte aldrig förmådde bli herre över.
Resignation är det tema, som hela akten
behandlar. Gyllenstjerna, som vi här se för
sista gången, står inför sammanstörtandet
av sin käraste och djupaste tanke: den
nordiska samhörigheten. Dumheten och
småaktigheten, den motspänstighet som
kommer sig av de mänskliga sinnelagens
egenart och fördomar, ha till slut besegrat
honom, och han får trösta sig med den
tanken, att det är en faltherregärning också
att rädda sig dag för dag från nederlaget.
Ulrika Eleonora tar med samma undergivna
tålighet emot den uppgift, som hennes kärlek
lagt på henne, utan att äga visshet att få
något tillbaka. Konungen själv går
motvilligt in i äktenskapet, med böjt huvud,
som till en tung plikt.
I femte akten ligger luften klar och
genomskinlig. Den gamle Magnus Gabriel
de la Gardie, ståtlig och obruten ännu i
sin fattigdom och förnedring, träder upp som
ett levande vittnesbörd om vad Karl den
elfte brustit i mänskliga hänsyn, i
ridderlighet och ädelmod; ur graven hör man än
en gång Johan Gyllenstjernas stämma, och
man anar, att mycket skulle varit
annorlunda och bättre, om han fått utföra sitt
verk. Till slut träder kungen själv upp,
fast, hård, obeveklig, men stor i sin
rätliniga lagiskhet, härskaren i varje tum.
Det försonande kommer fram i
slutreplikerna till Spegel. Han är pliktens och
statens förste martyr. »Världen är en tung
börda, Spegel, i gunst som i ogunst, och
det är icke lätt att hålla ledan borta från
sinnet. Men den post man satts på, den
får man hålla, och sådan jag blivit i detta
tummel, är jag väl mannen som får reda
ut det efter bästa förstånd.» Utan att höja
rösten en sekund, utan en fras, tillknäppt
och allvarlig, går han tillbaka till sin tunga
ensamhet och sina gråa plikter — vi som
stå kvar känna den kalla fläkten, men
också majestätet. Man kan knappast tänka
sig en mera okonventionell avslutning pà
ett drama.
Det är överhuvud i reflexionens, icke
i handlingens form, som skådespelets idéer
och stämningar klarast kommer till uttryck.
Vad Johan Gyllenstjerna och Karl den elfte,
statsmannen och krigaren, ständigt kretsa
om, är det politiska handlandets problem.
Gyllenstjerna är grubblaren. Nöd bryter
lag, yttrar kungen, och Gyllenstjerna
kommenterar det: >1 nöden förnyas lag — det
är också så den kommit till, icke för
grannlåts skull. Var vore lagens rätt att tvinga,
om den ej själv tvungits fram?» Medan
Karl den elfte i slutscenerna uttalar
segrarens lugna förvissning att ha stått i
förbund med den högste själv, klagar
Gyllenstjerna, medan han sysslolös väntar på
utgången av striden vid Lund, över den
gränslösa vansklighet, som alla planer och
idéer äro underkastade i de yttre
tillfälligheternas värld, och själva Spegels tro på
63
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
