Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Karl Warburg som litteraturhistoriker. Några minnesord. Av Martin Lamm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MARTIN LAMM
fram över marker, där Karl Warburg
gjort vägröjningsarbetet, är det en kär
plikt att vid hans bortgång erinra om
räckvidden och arten av hans
litteraturhistoriska livsverk.
Det vidsträckta arbetsfält, som
Warburg valt till sitt, 1700- och 1800-talens
svenska litteratur, är just det, som
sedermera blivit centrum för den yngre svenska
litteraturforskningens intresse och som
efter allt att döma också kommer att
lämna en kommande forskargeneration
händerna fulla av arbetsuppgifter.
Det var till största delen obevandrat
och aldrig kartlagt land som Warburg
vid sin forskning beträdde. Så
fullkomligt obearbetad som vår äldre diktning
var visserligen ej de tvenne sista seklens
litteraturhistoria. Vid Warburgs
framträdande räknade den egentligen ett enda
på moderna historiska metoder och
utsträckt källforskning stödt verk,
Ljunggrens Svenska Vitterhetens Hävder, av
vilket de tvenne första delarna, behandlande
det slutande sjuttonhundratalet, utkommit.
För alla andra perioder av vår diktnings
historia var man hänvisad till så
föråldrade verk som Hammarskölds Svenska
Vitterheten, Atterboms Siare och
Skalder eller Malmströms kompilatoriska
arbete. De monografier över enstaka
diktare, som förelågo i Svenska Akademiens
serie av minnesteckningar, voro
naturligtvis av mycket skiftande värde, men
tillfredsställde ytterst sällan moderna
vetenskapliga anspråk.
Det är mot denna bakgrund man måste
se Warburgs litteraturhistoriska livsverk.
Det gällde för honom ej i första hand
att finkänsligt ciselera diktarmedaljonger
eller åstadkomma djupgående analyser
av diktverk. Föregångarna hade endast
allt för mycket hängivit sig åt
psykologiska och estetiska spekulationer utan
de historiska förutsättningar och
kunskaper, som fordrades för att göra dem
fruktbärande. Det gällde för honom att
bryta mark, att samla och inordna det
rika stoffet, att utöka det med allt det
material, som ännu låg orört och okänt
i våra arkiv, att skänka det historisk
belysning och bearbeta det med
moderna vetenskapliga metoder. Hans
vidsträckta kunskaper och intressen, hans
vakna historiska samvete och hans
outtröttliga arbetslust gjorde honom
skickad till detta värv, som han med
osviklig energi fullföljde under hela sitt liv,
ständigt utvidgande sitt forskningsfält
med nya domäner.
Warburg började sitt dagsverke med
en rad ståtliga monografier, över Dalin, fru
Lenngren, Lidner, Ehrensvärd, till vilka
sedermera slöto sig levnadsteckningarna
över hans bortgångna vänner Viktor
Rydberg och Snoilsky och över politikern
Johan Gabriel Richert. Hans
ungdomskamrat och senare medarbetare, Henrik
Schück, hade för den äldre svenska
litteraturens vidkommande direkt börjat
med jätteuppgiften att författa en
sammanhängande historia över medeltidens
och reformationstidevarvets litteratur.
Skiljaktigheten i tillvägagångssätt är
naturligtvis till en del betingad av
materialets natur. Ju längre man
framskrider i vår litteraturs hävder, desto större
betydelse få de enskilda
författarpersonligheterna, och desto större möjligheter
ha vi att tränga dem in på livet.
Monografien blir den bästa vägen till
förståelsen för de olika tidsåldrarnas kynne.
Men Warburgs eget temperament
lockade honom också säkerligen till den
biografiska formen. Han hade mera sinne
för de enskilda individualiteterna och
deras livsförhållanden än för de stora
idésammanhangen, och också i hans
senare sammanfattande verk ligger värdet
mer i skildringen av de enskilda
författarpersonligheterna och deras
produktion än i inledningarna och Översikterna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
