Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN STOCKHOLMS TEATRAR
då genom allt kryperi, all svaghet
moderskärleken i all sin styrka och seghet
vördnadsbjudande kom fram hos den gamla
skurkäringen.
I regel är det både roligare och lättare
att gå förbi de mindre lyckade. Men
liksom läraren har också kritikern den
smärtsamma plikten att ibland ge även
snälla flickor B?. Detta betyg måste sättas
på framställarinnan av husets dotter fröken
Astrid Wibergh. Men den ansvarige, som
gav rollen åt henne, får sitt klara C.
\
Ann-Charlotte Edgren-Lefflers,
du-chessa di Cajanello, skådespel Sanna
kvinnor utkom 1883 och bidrog, enligt
Nordisk familjebok, att ändra opinionen 0111
gift kvinnas äganderätt, vilket väl också
just var den egentliga meningen med detta
indignationsskådespel, som speglar en, och
en viktig sida av det svenska åttiotalet.
Männen ha i tusentals år kommit med
sina krav på kvinnorna, och det är nog
ej ur vägen att någon kvinna tar sig för
att meddela, hur männen egentligen äro.
Ha vi herrar hitintills fått brännmärka
kvinnans fåfänga och ytlighet, hennes
lättsinne och trolöshet, så ville, förmodar jag,
fru Edgren som frisinnad kvinna och med
full rätt å sin sida meddela, hur egoistiskt
och lumpet in æconomicis och in
sexua-libus herrarna bete sig mot kvinnorna, och
hon ville ej ingå på några övermänniskor,
någon Napoleons, Goethes eller Don Juans
sätt att handla, där geniet och storheten
ge poesi åt maktlystnaden och begäret.
Här är fråga om några enkla borgerliga
svenska herrar, som pocka på sina manliga
prerogativ att förstöra hustruns pengar eller
att få sitt tydliga och klara äktenskapsbrott
betraktat som ursäktligt snedsprång.
Stycket är torrt — predikningar äro ofta torra
och predikanter även. Men nog har fröken
Bark månget sanningens ord att säga om
den orättvisa, med vilken kvinnan
ekonomiskt och även rätt ofta som könsvarelse
och äkta hustru behandlas, ej bara i
underklassen eller i de aristokratiska kretsarna,
där både den ena och den andra sortens
orättvisor mot kvinnorna förekomma, vare
sig det gäller hårdhändt åthutade
arbetarhustrur eller chevalereskt behandlade damer.
Sanna kvinnor håller sig till de borgerliga
mellanskikten, vilka tillsammans med
bönderna väl utgöra landets egentliga märg,
med all skyldig aktning för de
klassmedvetna såväl uppåt som nedåt.
Stycket är bra byggt, om man också
skulle önskat, att rätten fått en något mjukare
och mindre ensidig representant än fröken
Berta Bark. Man hade också velat, att detta
katiga fruntimmer åtminstone vågat tala
personligen med sitt oaptitliga moraliska
gelé till pappa. Kanske var det
författarinnans mening, att Berta skulle vara litet
större i orden än i praktiken. Invändningen
att många män äro bättre än Bark och
hans måg hör inte hit. Att det mellan
S. Franciskus-typen och en lustmördare
finnes många nyanser, det veta vi. Och
procenten på hyggliga herrar är precis lika
stor som procenten på hyggliga damer.
Om det blir något större antal damer
som äro hyggliga, beror detta på
kvinnoöverskottet. På Balkanhalvön med sitt
manöverskott är det motsatt förhållande.
Här i pjäsen är blott meningen att
klargöra, hur förhållandena mellan könen voro
1883, då den sanna kvinnan jämställdes
med den svaga kvinnan och kvinnans högsta
förtjänst var att kunna försaka och förlåta.
Förmodligen har kvinnan förbättrat sig.
Nu 1919 försaka och förlåta de icke så lätt.
Männen äro däremot troligtvis lika dåliga.
Det är svårt för mig att säga, vilken
av våra många goda skådespelare gett mig
mest. Jag nästan tror Emil Hillberg, som
med sina djupa grepp, sin realistiska
utformning och sin stora auktoritet så många
gånger uppskakat och lyft svensk
teaterpublik under de sista fyrtio åren och som
nu den 18 februari detta år fyller sextiosju
år och tar avsked från den seen, där han
kanske mer än någon annan visat oss,
vilken hög och allvarlig konst
skådespeleriet kan vara. Kanske har han upprört
mig allra längst in genom sin
framställning av den försupne skådespelaren i Gorkis
Natthärbärget. Konstnären ger detta subjekt
något av »Si, människan». Till och med
i sin djupaste förnedring dock på något
sätt vördnadsbjudande i sin förtvivlan och
sitt lidande.
En av de första roller, i vilka jag sett
Hillberg, var Pontus Bark i Sanna kvinnor,
och då jag nu efter trettio år såg om
honom i detta stycke, igenkände jag många
drag från första föreställningen. Så fast
mejslad var denna roll, att den nästan
oförändrad stått sig genom tiderna. Både för-
7 —Ord och Bild, 28:c årg.
97
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
