Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fattarinnan och skådespelaren ha här skapat
en bestående typ. Hans egenkära
pedagogiska mässande, hans groteska egoism,
hans feghet och elakhet, allt sammansmälte
till något trovärdigt och rysligt. Denna
representant för manligheten blev till något
av det omanligaste, som kan tänkas. Fru
Bark spelades av fröken Åhlander. Trots
all den svaghet som fanns hos hustrun, kom
det i hennes framställning dock fram mycket
av kvinnans naturliga storhet.
Huvudpersonen är den nva kvinnan, dottern Berta.
Det är svårt att få en bättre representant i
denna roll än fröken Jessie Wessel. Hon
har så mycket av ädel kvinnlighet, att det
tar bort litet av det alltför torra
författarinnan gett Berta. Fru Edgren hade med
berömvärd fasa för någon sentimental
avslutning nekat Berta ett erotiskt utbrott,
och dock längtar man efter något tonfall,
antydande att åtminstone detta irrationella
moment måtte få visa oss, att Berta i alla
fall var en riktig kvinna. Mågen Wilhelm—
herr Högel och dottern Lissie— fru Nickan
Lindskog hade ett par lyckade moment.
Det var ganska djärvt för trettiosex år
sedan att på teatern, då det gällde ett
allvarligt stycke, låta en svensk borgarfru
hitta sin man tillsammans med ett mindre
allvarligt stycke. Hennes ytliga förtvivlan
spelades förtjänstfullt av fru Lindskog, och
det fanns en nyans av svensk rätt hygglig
halvherre och någonting av äkthet hos
hennes motspelare. Hur många av de
svenska skådespelen, som nu tillkomma,
skola spelas på 1950-talet?
En helt annan etik rådde i det ur alla
synpunkter eleganta program, som omfattade
Pierrots drama av österrikaren Sil-Vara och
Komedianten av Stefan Zweig. Den förra
pjäsen i svart och vitt med dräkter och
dekorationer med subtil smak utförda av
Einar Nerman, skildrar temat: mannen
mellan kvinnan och verket och visar att
ibland åtminstone mannen anser, att hans
verk står hans hjärta ännu närmare än hans
hustru. Vilket är värdefullare? Den
utomstående förstår, att en Sokrates höll mer
på sin filosofi än på sin Xantippa och
fattar, att Bellman kanske hellre önskade,
att hans epistlar skulle leva längre än hans
maka Lovisa Fredrika Grönlund. Å andra
sidan har mången författare en så söt fru
och så klena verk, att man tycker det vore
sorglig brist på smak, om verket skulle
gå före frun.
Brist på smak har emellertid ej den
spirituelle, elegante och uddige författaren
Sil-Vara. Hans ypperliga och roande
skildringar från London äro kända och uppskattade
också i vårt land, och månget välformat och
mot Sverige sympatiskt brev från Stockholm
har utgått från honom och gett den
tyskösterrikisk-schweiziska publiken en kanske
blott alltför gynnsam uppfattning av oss
beskedliga svenskar. I pjäsen äro vi icke
i Sverige utan i fantasiens land, där Pierrot,
98
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
