Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CARL G. LAURIN
mest kända svenskar, som funnits. Deras
verk äro stora, men ännu större är den
mystiska lockelsen i deras demoniska
personligheter. Bägge äro ensamma, starkt
egocent-riska, bägge personligen blyga och försynta
men i allra högsta grad hårdhändta, bägge
lyssnande till den inre rösten, till sin daimon,
bägge för mig i hög grad antipatiska.
Carl XII är en av Strindbergs många
och en av hans många ledsamma historiska
dramer. Man förvånar sig åt, att han ids
sitta och plocka ihop halvsanna scener
och halvosanna repliker till en följd av
tablåer utan något dramatiskt sammanhang.
Vår störste dramatiker beredde mig en av
årets ledsammaste dramatiska teateraftnar.
Vinsten var, att man fick se den store
mannen själv livslevande i herr Ivan
Hed-qvists gestalt, ett mästerstycke av
maskeringskonst och psykologisk intuition.
Ett annat starkt intryckf var också
samtidigheten med sista akteri i det stora
världsdramat, där visserligen på den ena
sidan det militära nederlaget fattades, som
Karl XII och Sverige fick så grundligt vara
med om, men där man fann samma envetna
rättshaveri, samma oförmåga av att inse,
när man måste sluta, innan man krossades,
efter ännu större bragder och ännu större
offer än t. o. m. vad Sverige 1700—1718
presterade. Det största germanska folket
föll från sin stormaktsställning genom den
alltyska hybris, som ledde till samma
katastrof som Karl XII: s etiskt betonade
självförhävelse jämt tvåhundra år förut.
Min hustru hovskådespelerskan av Arthur
Möller och Lothar Sachs roade i så
hög grad publiken, att den spelades hela
hösten och litet till. Det fälldes från
kritikerhåll några stränga ord om Albert Ranft,
som icke lade sig hindrande emot en
sådan succés. Skall det nu också bli
succés-ransonering? Hur ofta kan det anses
passande att ge en pjäs? Ranft tog saken
lugnt och firade sina fyllda 60 år genom
att bjuda halva Stockholm på stor middag
och ge 75,000 kronor till Hemmet för
skådespelare.
För tio år sedan skrev jag om herr
Albert Ranft: »Man lyckas ej bara på tur
i längden», och detta ord gäller om honom
ännu mera i dag. Har man i snart trettio
år varit teaterchef och med utmärkt kraft
och lycka handledt ett halvt dussin scener
och då misslyckandet med operan från
offentligt håll fått det erkännande, att han
också här skötte sig »med heder, om också
med betydlig ekonomisk uppoffring», då
får man sannerligen samma känsla av
häpnad och beundran, som för en tapper
militärflygare, vilken deltagit i världskriget från
början till slut och levande kommit ifrån
det hela. Lä gger man så härtill att
svenskarna, för att tala med Kellgrens
Stockholmspost, äro »Ett trumpet och okunnigt
folkslag, som fordom sysselsatte med
politiske tvister vanvårdat och föraktat snillets
läckra och oskyldiga nöjen, tyckes i
synnerhet tarfva at blifva muntradt och
upplyst», så få man vara så mycket
tacksammare mot den som plöjt den hårda
marken både med August Strindberg och Emil
Norlander och som själv har något av t. f.
Venusöversteürästen Paris i Sköna Helena:
Jag är glad, och en var vare glad såsom jag.
Ett varmt tack för det synnerligen dugande
arbetet ägnas här denne ovanlige och
ovanligt levande man.
Vi ha Kungl. Teatern och Kungl.
Boktryckeriet samt Iduns Hovboktryckeri. Skulle
ej en Ranfts Hov teater kunna skapas?
I Tyskland har man faktiskt just nu
emellertid av republikansk samvetsoro på
sina ställen funderat på att ändra titeln:
»Min fru hovskådespelerskan» till »Min
fru proletärskådespelerskan» eller dylikt.
Något vidare fin eller förnäm i djupare
mening var emellertid ej denna pjäs. Också
tyskar kunna vara ytliga, och jag skulle
ej ge så vidare mycket för den vackra fru
Karla Reichersbergs, fru Pauline Brunius’
omfamningars ökade intensitet, om jag som
hennes make, doktor Reichersberg, herr
Gösta Ekman, visste att deras högre potens
blott berodde på att hon fått veta, att
jag gjort succés som författare. Den mest
lyckade var v. Racbwitz, herr Wilhelm
Bryde, vilken utformat en berömvärdt
måttfullt skildrad och ovanligt riktig tysk
elegant herrtyp. Vad är det för sorts
banalitet, för art av tarvlighet som gör att ett
stycke som Min fru Hovskådespelerskan
förefaller publiken så hänförande?
Det är alldeles påfallande, hur bra
norrmännen spela realistiska stycken, minst lika
bra som danskarna. Och så skriva de också
så bra sådana sorts teaterpjäser. Vad är
det för sort vi svenskar skriva särskildt
IOO
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
