Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CARL G. LAURIN
Fot. F. Flodin.
EDITH ERASTOFF SOM LADY TEAZLE
I SKANDALSKOLAN.
sitioner, som en Rowlandson eller en
Gill-ray med mustig penna så gärna avtecknar.
Bland bipersonerna märkte man de två
slammertackorna lady Sneervell—fru Doris
Nelson och Mrs. Candour—fru Tollie
Zell-man, och Charles Surface—herr Ragnar
Widestedts sympatiska odåga hörde också
till de angenäma minnena.
Heidenstam skrev en gång i
Inbillningens logik om det förtroendeingivande
draget hos svenskarna som saknaden av
dramatisk begåvning utgjorde. Att döma efter
Hjalmar Bergmans Ett expeiiment är
denne författare i så fall en av de mest
förtroendeingivande landsmän vi ha. Det goda
uppslaget kvävdes av den förkonstling, som
i mitt tycke är den lärde, efter originalitet
strävande författarens Nessusskjorta.
Stycket var som en raketkista av kvickheter,
som icke brände av, som ett å
quatremains-nummer, spelat av två armstarka personer,
vilka aldrig slogo rätt. Det är ledsamt,
att man själv skall bli så trött av att se
någon vara så ansträngd. Det finnes
lyckligtvis olika meningar om vad som är
roligt, godt och vackert. Många skratta
förtroendefullt åt skämttidningen Kasper. I
Zansibar ätes med förtjusning stekta råttor,
och det finnes östasiatiska orkestrar, från
vilka infödingarna höra endast välljud, ehuru
det hela förefaller oss som det gräsligaste
oljud. Detta lär bero på att en del
övertoner, vilka vi europeer ej kunna uppfatta,
förekomma. Vissa kritici hörde dessa i
experimentet, och de njöto således av
andliga subtiliteter, som voro oåtkomliga för
min »stoftbemängda daning». En
teaterkritiker, vilken i mina ögon brukar ha ett
utmärkt omdöme, förklarade föreställningen
vara »den märkligaste vi på länge upplevat
i Stockholm», och en annan särdeles
kunnig granskare ansåg att skådespelet icke
var utan en viss frändskap med Bernhard
Shaw. I detta sista instämmer också jag
obetingat.
Stycket behandlade motsättningen
mellan rik och fattig. Resultatet av ett
frivilligt byte mellan en vetenskapsman, som
studerar orsaken till fattigdomens
förbannelse, och en fattig, som funderar över
rikedomens, blir att bägge sorterna visa sig ha
sina fel, vilket är så mycket angenämare att
höra i dessa dagar för s. k. bättre mans
barn, som man ju eljes nu trodde att
ädelhet och finkänslighet endast voro att finna
hos sådana, som ha under 3,000 kronors
årsinkomst, men att dessa i sin tur nästan
naturnödvändigt eller rättare
socialnödvän-digt måste vara renhjärtade.
Herr Lars Hansson spelade den fattige,
som i övermåttet av sin lycka, då han
plötsligt fick studera rikedomen i
vetenskapsmannens eleganta hem, iklädd ljusblå
pyjamas och med av fagra händer knuten
antikopparslagarbindel om pannan, fick
kyssa fru Dora, fru Karin Molander, en
meter bakom hennes mans rygg. Fru Dora
lät kyssa sig därför att hon, märkvärdigt
nog, älskade sin otrevlige make, herr
Fröberg, och ville göra honom svartsjuk. Man
såg med nöje fru Molander och hörde med
intresse herr Hansson, men man begrep ej,
vad de enligt författaren skulle vara för
slags folk, och därför vet jag icke heller
om herr Fröberg spelade rätt, men en bra
salong hade han anordnat, något som är
vanligt på Intima teatern.
106
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
