- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjuguåttonde årgången. 1919 /
108

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Stockholms musikliv. Höstsäsongen 1918. En resumé och några synpunkter. Av William Seymer

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

WILLIAM SE YMER

Fot. F. Flodin.

NANNY LARSÉN-TO DS EN SOM
VIOLANTA.

dessa verk till del, borde väl givit en
tydlig vink, att Stockholm icke var rätta
platsen för hans operor. Den unge
Korn-gold är typen för den moderna tonkonstens
fäsörer och obehagliga eklektici; hans
musik ger en provkarta på alla stilar:
Wag-nerklanger, Puccinisötma, vitsar à la Strauss
och Wolf-Ferrari, Debussyanska
heltons-skalor och Schönbergska kvartackord eller
andra kakofoniska uppfinningar. Han kan
allt, som hör till tekniken, men han kan
icke känna med hjärtat, och detta är hans
kardinalfel. En mer ytlig och kallt
beräknande musik får man leta efter. Hur
kommer det sig då, kan man fråga, att
hans musik blir uppförd utomlands,
enkannerligen Tyskland? Här ville man
lägga svaret i munnen på den framstående
tyske musikteoretikern Hugo Riemann,
vilken på tal om Korngold säger: »Seine
Musik ist ungesund und verworren, doch
sind seine Werke wegen seiner Jugend
vielfach zur Aufführung gelangt.s —
Emellertid verkar hans konst naturligast på det
dramatiska området. I »Polykrates ring»
stämmer väl icke den virvlande och
böljande orkesterpolyfonin riktigt samman
med librettons småborgerliga
komedikaraktär — här hade en mindre omfångsrik
apparat och en enklare behandling av
sångstämman varit mer på sin plats —,

men i »Violanta» — ett renässansdrama
med kärlekens lidelser, karnevalsupptåg,
blodshämnd m. fl. ingredienser från
filmdramats område — äro hans massiva
klanger och kakofoniska upptåg mer
stilenliga, och en del dramatiska stegringar
av god verkan kan icke frånkännas honom,
låt vara att man hört detta förr både i
»Salome» och »Elektra». Här är också
sångstämmans upprört deklamatoriska
behandling mera passande. Men
helhetsintrycket är och förblir detsamma: en
krystad, opersonlig musik, musikalisk »Mache»,
som ingen skicklig instrumenteringskonst
kan överskyla. Om de bägge operorna
tillvunno sig något intresse berodde detta
enbart på de av operans sångartister, vilka
fått sig denna uppgift ålagd. De gingo
förvånansvärdt väl i land med de krävande
partierna och visade att vi äga en stab
verkligt förstklassiga förmågor på
området. Så gav fröken Edström i
»Polykrates ring» en vokalt tilltalande och sceniskt
väl genomförd studie av den unga
kapell-mästarfrun, härvid ypperligt sekunderad av
herr Stockman, som med sin rösts varma
fägring sökte hålla intresset vid makt, och
i »Violanta» fängslade främst fru
Larsén-Todsens gestaltning av titelrollen; det
hart när omöjliga sångpartiet absolverades
med bravur och lidelsefull intensitet, och
den till det yttre praktfulla
renässansfiguren var en fägring för ögat. Hr Molins
brutala venezianska hövding och hr
His-lops utmärkta Don Juan-typ fullbordade
ensemblen. Det dekorativa elementet
förstklassigt som alltid: i »Polykrates ring» en
smakfull interiör från 1700-talets senare
hälft, i »Violanta» en stämningsfull bild
från renässansens Venedig. Men varken
de uppträdandes utmärkta prestationer i
sång och spel eller den praktfulla
uppsättningen förmådde hålla det sjunkande
skeppet flytande; efter några föreställningar
försvunno operorna från repertoaren.

Av de gästspel, som ägt rum å Operan
under senare hälften av höstsäsongen,
intresserade mest uppträdandet av den
holländske tenoren från Metropolitan i
New-York — Jaques Urlus —, som ställde sin
mångsidiga begåvning i bästa belysning
med några väl utformade sceniska
skapelser. Ehuru hans röst egentligen tillhör
belcantogenren, behärskar han även det
specifikt Wagnerska gebitet. Hans stämma

108

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:57:02 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1919/0128.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free