Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Stockholms musikliv. Höstsäsongen 1918. En resumé och några synpunkter. Av William Seymer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
WILLIAM SE YMER
Fot. L. Albert.
CARL NIELSEN.
fonikonserten n:o 2 ägde ett program av
idel nyheter. Sålunda kom till utförande
Alexander Scriabins 3:e Symfoni, den s. k.
»Poeme divin». Scriabin, som i sitt
senaste kompositoriska skede anslöt sig till
den musikaliske anarkisten Schönberg, —
jag tänker närmast på orkesterpoemet
»Prometeus» samt några klaverstycken —
är i »det gudomliga poemet» ännu fullt
mänsklig. Musiken är modern, ett slags
österländsk Tristan med en glidande
kromatisk harmonik, till stor del byggd på
förhållningar och nonackordkombinationer,
och vidare utmärker sig symfonin för ett
polyfont tematiskt arbete. Stor skönhet äger
särskilt den långsamma satsen i sin
sövande, erotiskt överhettade stämning. Det
övriga programmet utgjordes av idel svenska
nyheter. Så framfördes av den unge
lovande tonsättaren Josef Jonsson ett nytt
verk, »Korallrevet», för barytonsolo, kör
och orkester, vars styrka ligger i den
upplevda stämningen, den nobla uppfattningen
och det tematiska arbetet, som alltid
kommer till synes i den aldrig överlastade
orkesterskruden. — Sigurd von Kochs
»Havsstämningar» (ursprungligen för piano,
nu omflyttade till orkestermiljön) äro
personligt intima, harmoniskt aparta
stämningar av ett visst franskt snitt, som dock
göra sig bättre för pianot än för orkestern.
Emellertid kunde mycket klingat
annorlunda, om dirigenten lagt sig vinn därom.
— Konsertens avslutning bildades av ett
brottstycke ur Kurt Atterbergs opera
»Harvard Harpolekare», dramatiskt
verkningsfull musik, till vilken man dock skulle
önska den sceniska bakgrunden för att
ställa en slutgiltig diagnos.
John Forsells balladkonsert med
anledning av hans 50-årsjubileum ägde även
den rum å Operan under synnerligen
festliga former. Det må här endast
antecknas att sångaren var vid utmärkt
disposition och fängslade sitt auditorium med ett
temperamentsfullt föredrag av det rikhaltiga
programmet, — särskilt väckte en
sångcykel med text och musik av Ture
Rangström stort intresse. Om denna
tonsättning hoppas jag få yttra mig mera
ingående vid annat tillfälle.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
