Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Per Hallströms konungadramer. Av Fredrik Böök. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FREDRIK BÖÖK
till det ädla frasmakeriet hos rousseauanen
Klick och den rena gemenheten hos
Jäger-horn. Gustaf den tredje har redan
förtvivlat, han är färdig att ge upp spelet. Det
är blott det intellektuella föraktet mot alla.
dessa grumliga huvuden, den skicklige
skådespelarens överlägsenhet gentemot ett
sällskap av tarvliga klåpare som hålla
uppe kungen under den briljanta seen, då
han tar mot de upproriska officerarnas
deputation. Han unnar sig det nöjet att
förbrylla och håna dem, men i sitt bröst
känner han sig besegrad. I detta ögonblick
kommer den danska krigsförklaringen: det
som för en annan skulle ha varit den sista
dolkstöten, det blir för honom ett
stimulerande piskrapp. Den nya faran har
återgivit honom hans handlingsfrihet, fantasien
har fått luft, det kvävande famntaget är
sprängt. På nytt blommar verkligheten för
poeten, och han går spänstig och djärv
sina nya öden till mötes.
Men han är dock en annan man, han
är trött och prövad. Friskheten och
charmen äro förlorade för evigt. Inför Armfelt
har han biktat sig: »Ingen kan känna
varmt för det folk, som han ser småsinnat,
avundsjukt, själviskt, jordbundet. Det är
för fosterlandet man kan brinna, sådant
det lyst i andra tider, sådant man hoppas
det uppenbarat igen, levande över nuet, ett
strålande helt, en stor idé. Den har jag
brunnit för, den har tårat ögat, och den
har tjusat hjärtat.» I skådespelets sista
akt ligger det som aska över glöden. Gustaf
den tredjes väsen är på sätt och vis
oförändrat: sangvinikern blir aldrig annat än
sangviniker. Men det har kommit stänk av
skepsis och desperation med, glädjen är borta,
spelaren filosoferar över hasarden och
grubblar över den mystik, som gömmer sig i
tingens gång. Akten spelar hos fru Arfvidsson.
Den gulbleka Avdrotia från Ain ei Arab,
en vinddriven fågel från fjärran land, sätter
in som en fläck av exotism i tavlan; det
är én äkta Hallströmsk figur, mästerligt
skisserad i ett par drag.
Själva spådomsscenen är i sin sinnrikhet
ypperligt tänkt. Fru Arfvidsson förklarar
att det hon ser lika väl kan tillhöra det
förflutna som framtiden, därom vet hon
själv intet. När hon beskriver en man i
en mörk kappa varunder något hålles dolt,
så tror sig kungen i denna figur igenkänna
den berusade Anjala-manen Ladau, som
kanhända skulle ha skjutit, om han icke
sett dubbelt, och eftersom kungen aldrig
för någon berättat om Ladaus existens,
gör fru Arfvidssons allvetenhet ett djupt
intryck på honom; med så mycket större
tillförsikt lyssnar han till hennes övriga
hoppfulla budskap. Med ett slags
återuppväckt tro går han ut mot den framtid som
väntar honom — men vi ha skymtat en
helt annan gestalt i svart domino.
Hallströms »Gustaf den tredje» slutar lika
okon-ventionelt som »Karl den elfte», men för
läsaren är perspektivet fullbordat.
Hallströms båda konungadramer tolka
två karaktärer av det mest motsatta slag.
Den ene kungen är lika sträng, kärv och
nykter som den andre orolig, briljant och
fantastisk. Den ene tänker aldrig på ges
ten och skenet, den andre glömmer aldrig en
sekund effekten. Karl den elfte är kronan
till trots klädd i grå vadmal, och Gustav
den tredje tänker man sig alltid med Tegnér
i konungapurpurn. Det är icke ett ringa
kraftprov att såsom Hallström ha givit en
fin och intim karakteristik av båda dessa
naturer. Men de ha också, trots alla
olikheter, något gemensamt. Båda gå
lidelsefullt upp i den svenska staten, båda ha
var på sitt sätt offrat allt för sin
patriotism. Båda äro hänsynslösa idé-och
pliktmänniskor — ty Gustaf den tredje, hur
förströdd och fåfäng, hur lättsinnig och
obetänksam han än må te sig, var dock
till sitt innersta en lidelsefull politisk vilja,
aldrig slappad, aldrig sövd. Hur man än
må klandra dem, ingen av dem var en
bekväm och håglös njutare. Och båda
voro prövade, härdade i sorger och
motgångar, resignerade i sina tunga plikter,
med sammanbitna tänder beslutna att gå
sin väg fram, att handla oförtrutet utan att
hoppas; det svåraste av allt, och till slut det
enda människovärdiga. Det är det
enhetliga draget i Per Hallströms svenska
konungadramer: patriotismen och resignationen.
128
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
