Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Ruskin och hans verk. Till hundraårsminnet. Av August Brunius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
AUGUST BRUNIUS
ningar bara utan som en lysande
arkitektur. Som Collingwood säger: få
tvivlade på att Charing Cross-stationen var
vackrare än San Marco i Venedig. I
Sverige ha vi ett lustigt exempel på
samma syn i den unge Viktor Rydbergs
varmt erkännande uppskattning av några
mycket betänkliga nya
Göteborgsbyggnader. Nej, att krossa den victorianska
självbelåtenheten, att inge dessa
människor ett första tvivel på att allt var
ganska godt, att komma dem att se
annorlunda — det svåraste av allt i
pedagogik — det var en så stor gärning
att man kan undra över att den
någonsin varit möjlig. Men så fingo de också
slita för sin tro, dessa den nya tidens
män. För varje ny bok Ruskin gav ut
hette det att han var nu fullkomligt
vansinnig, liksom hans vän Turner förut.
Då han 1860 publicerade de första
kapitlen av sin nationalekonomiska bok
»Unto this last» i Cornhill Magazine,
måste den dåvarande redaktören — det
var dock själva Thackeray — sätta
stopp för dem. Då han tre år senare
var färdig med början av »Munera
Pulveris» och gav Frasers Magazine några
stycken därav, måste redaktören även
där undertrycka fortsättningen. Man
anade vilken omätlig förbittring och
häpnad som ligger bakom sådana åtgärder.
De gällde dock en av landets största
författare och en i andra avseenden
betydande man, vars ädelsinne och kultur
voro allmänt erkända och vars anseende
snart skulle ytterligare understrykas
genom offentliga ärebetygelser.
Nog var det rimligt att samtiden
greps av skräck och undran inför
Ruskins reformatoriska planer. Han var
radikal med besked. Han stannade inte
vid små partiella förbättringar, han ville
en omläggning av samhället. Man fäste
sig vid och fäster sig ännu för mycket
vid de enstaka besynnerliga och lustiga
konsekvenserna av hans samhällstänkande
— oviljan mot järnvägar, hatet till
maskinerna. H an fick helt visst en skruv
lös i sin egen mekanism, men det
sammanhängde väl dels med
överansträngning dels med den ovärldslighet som
omgivit honom från barndomen, den
likgiltighet för pengar som en mycket
rik man kan kosta på sig. Hans
naivitet är släkt med den bekanta naiviteten
hos furstliga personer och över huvud
dem som förskonats från en alltför
grundlig bekantskap med de tyngande
materiella bekymren. Det är betecknande
att detsamma är fallet med tvä andra
radikala och naiva samhällsreformatorer
William Morris och Leo Tolstoj. Detta
innebär icke att de äro okänsliga för
den fattiges elände — tvärtom. Det
innebär bara att människolivet ter sig
för enkelt för dem, i svart och vitt.
Men det väsentliga i Ruskins
förkunnelse står i alltför intim förbindelse med
starka mänskliga förmögenheter och
behov för att avfärdas med ett leende och
en gest. Han har sett att ett samhälle
kan vara urmekanisksynpunkt ganska
fulländat i konstruktionen och ändå ganska
nära sin undergång. Han har för godt
begrepp om elasticiteten i människans väsen
för att icke tro på verkan av en ny
uppfostran: därför att det är så och blivit
så bör det icke med nödvändighet så
förbli. Efter hans tid kan man utan att
bli utskrattad tala om en nödvändighet
att förnuftiggöra det industriella
systemet; det är helt enkelt icke alls
detsamma som det var på Ruskins tid.
Manchesterskolan, som han riktade sig
mot — och i vilken han orättvist
inneslöt även John Stuart Mill — är enligt
Harrisons ord i denna stund »as dead
as Alchemy or Phlogiston». Han har
humaniserat nationalekonomien, som höll
på att urarta till en handbok i
varuomsättning. Men utilitaristerna i sin ord-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
