Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Johan Jolin. Några ord till hundraårsminnet. Av Nils Personne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NILS PERSONNE
JOHAN JOLINS SISTA PORTRÄTT.
med sedermera polisdomaren Adolf Lind
såsom den sköna drottningen, åt vilken
hans yppiga kroppshydda och smältande
tenorstämma förlänade ett bedårande
behag. Lavinia, drottningens förtrogna,
spelades av Severin Jolin, och jag tog
mina första steg på tiljan såsom
drottninggemålen Antonius. På nackspilet
minns jag att Johan Jolin höll ett tal,
vari han berättade, att han hyst stor
fruktan för att hans son skulle ha blivit
stungen av teaterflugan, men sedan han
sett honom uppträda hade han lugnat
sig, ty någon talanglösare aktör kunde
han icke tänka sig fanns till i hela
universum.
Sin gamla kärlek till studenterna
visade han redan i slutet av 1840-talet,
då han för den nybildade
Studentföreningen i Uppsala arrangerade en
dramatisk soaré i Stockholm, vars
behållning blev grundplåten till föreningens
kassa. Och då Högskolan skulle upp-
rättas i huvudstaden, var han en ivrig
kommittéledamot för de tvenne
lyriskt-dramatiska spektakler, som
Uppsalastudenter gåvo på Mindre teatern i april
1872. Dessutom skrev han
inledningspjäsen En högskolefiende och deltog själv
som skådespelare.
Oaktat sitt trägna skriftställeri för
egen räkning hade han dock tid övrig
att ända till sin död fungera som
sällskapet Par Brikolls ordensskald, som
Patriotiska sällskapets sekreterare och
som Publicistklubbens skattmästare. I
Idun var han en regelbunden gäst och
roade gärna ledamöterna med att på
nackspilen uppträda med något litet
dramatiskt intermezzo, såsom då han,
utklädd till gammal fröken, utförde en
av honom författad monolog. Hans
förklädnad var så illusorisk, att den åldrige
Uppsalaadjunkten Bahr blev alldeles
ur-sinning och prompt ville köra ut den
pladdrande käringen, varom Jo. Jo. själv
i sin versifierade tioårsberättelse på
Iduns-festen 1872 skaldade:
Dömmen då om allas stora häpnad,
när som Wieselgren en kväll, beväpnad
med en gammal dam, syns träda in.
Bahr blir full barbar i skick och sinn;
han vill visa herrskapet på dörren,
och man kan ej lugna honom förr än —
efter varjehande skratt och grin —
damen slöjar av sig som — Jolin.
Än en gång visade han sig på scenen,
då han hos fru Stjernström pä Nya
teatern några aftnar uppträdde i sin gamla
glansroll Rollen i »Smädeskrivaren». Hans
trenne sista arbeten för teatern,
lustspelet Anekdotvur marna i fem akter
på Nya teatern 1877, folkskådespelet
Smålandspetter, likaledes i fem akter
på Södra teatern 1883 och
fyraktskome-dien Författarfàfänga på Kungliga
dramatiska teatern samma år, tillvunno
158
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
