Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Johan Jolin. Några ord till hundraårsminnet. Av Nils Personne - Stenen. Av Peter Egge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHAN JOLIN
sig icke det väntade bifallet. I synnerhet
grämde honom misslyckandet av det
senaste stycket, vari han uttalat sina
tankar om den tidens litterära
smakriktning, för vilken han hyste en
oöver-vinnlig motvilja. Han hade alltjämt
kvar sina ideal från 1840 talet, men
publiken, som under tiden lyssnat till
Ibsen och Strindberg, förstod honom icke
längre, den fann sin gamle vän Jo. Jo.
föråldrad.
Till denna motgång kom hans sorg
över yngste sonens hopplösa sjukdom
och över hans intime väns, den ovanligt
rikt begåvade Fredrik Scholanders plöts-
liga frånfälle, vilket allt så småningom
undergrävde hans egen hälsa. Han
nedlades pä sjukbädden och efter en
långvarig dödskamp avsomnade han stilla
den 13 november 1884.
Med honom bortgick en rättfram,
hjärtegod man, som behöll studentlynnet
hela livet igenom. Glad och fryntlig
var han, med ett hjärta vidöppet för en
var som kom honom till mötes.
Lätt-retlig och uppbrusande, blev han snart
god igen, och mot dem som visade
honom tillgivenhet var han städse en
trofast vän.
Hans stoft vilar i Solna kyrkogård.
STENEN
Av PETER EGGE
ANGT BORTE i Rummet
ligger en Sten og skinner.
. Den hviler på ingen Ting,
men kan ikke rokkes av
noget i Verden. Der förer ikke Vei til
den. Men Straaler gaar ut fra den til
alle Sider, gjennem alle Kloder og alle
Rum, gjennem alle Hjerner og alle
Hjerter. Og hver eneste en er Vilje, Bud,
Befaling. — Den mindste Tanke, det
svakeste Suk, det lönligste Smil,
Draa-pens Fald, alt er bare noget, som en
Straale fra Stenen vil.
Ingen har set denne Sten eller
Straalerne fra den. Ingen kunde se en av
dem uten at dö.
Jeg stod en Dag foran den. Stod
paa ingen Ting. Drömmens Haand
laa over mine Öine. Drömmen hadde
fört mig frem, og Drömmen var det,
som hadde fortalt mig alt det, jeg visste
om denne kostelige og evig lysende Sten
»Hvorfor maa jeg ikke se dine
Straaler?» spurte jeg. »Hvorfor fornemmer
jeg dem bare?»
Men jeg merket ikke straks noget,
som jeg kunde tyde som Svar. Og jeg
spurte videre, mens jeg ventet:
»Hvorfor er mit Syn saa kort? Slaar
jeg Vinduet op om Morgenen, da ser
jeg ned i Avgrunde av Savn, som ikke
kan fyldes uten av en Straale fra dig,
eller op mot et Fjeld av Haab, som
ikke kan bestiges, ikke lettere end de
seilende Skybanker derute. Og over
mig er der en Himmel, som altid er
streng, fordi den altid er lukket. —
Hvorfor ser jeg ikke fra mit Vindu
indover andre Kloder? Kanske har Savnet
ingen Avgrunde der, men ligger som en
yndig Slette og vugger svakt i Græssets
milde, solbeskinnede Bölger. Og kanske
hviler En der höit oppe paa Haabets
fjerne Fjeld, i den varmende Glans fra
en aapen Himmels Kjærlighet.
159
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
